Meditativ simning

Nu så, nu är jag på banan igen. Jag vaknade upp till det medstånd jag hade planerat igår, solen sken och fåglarna kvittrede, YEZ!

Igår var det träningsdate med Emma och Erika :). Vi började med en löprunda. Det var flåsigt och stönigt från alla tre, allmänt tungt helt enkelt, lycka var när Erikas skosnöre gick upp så vi fick stanna medans hon skulle knyta. Det jobbiga släppte efter någon kilometer och övergick till en riktigt skön runda. Det är konstigt att det alltid är den första kilometern som är jobbigast, betyder det att jag håller på att bli gammal, att det behövs en hel kilometer att värma upp kroppen. Fast Erika den lilla snärtan är ju inte gammal..

Efter löpningen var det simning för Emma och mej. Även simningen kändes tung i början, men sen fick jag flow :).  Efter insimmet skulle vi skulle simma 400m x 2, när jag hade simmat den första 400ingen (16) längder tänkte jag att nästa kör jag 30 längder istället. Det visade sej vara ett bra beslut, jag fick feeling :). Jag lyckades stänga av alla tankar och bara känna rytmen och höra andningen. Det blev som meditation, himla skönt att inte tänka alls, att bara vara och följa rytmen. Det bästa av allt var att det inte var jobbigt alls, kändes som att jag skulle kunna hålla på i en evighet. Det var lite beroende framkallande, jag planerar redan att nästa pass ska jag bara nonstop simma inte följa nåt´program.

Den här soliga dagen har jag prommenerat en timme och tänkte nu bege mej ut på en runda med tantcykeln. Vill köra grusvägar och se hur långt våren har kommit :).

Ditt liv blir inte bättre av en slump, det blir bättre av en förändring” (Jim Rohn)

Please follow and like us:

Våga tro på dej själv.

Min vän Catarina skrev en kommentar:

Jag är inte riktigt där än att våga anmäla mig men jag är en bit på väg.
Har en tendens, att om jag lägger för stor press på mig, så blir jag anti träningen.
Därför har jag bestämt mig för att börja träna ordentligt igen och känna av kroppen längre fram och då anmäla mig.
Vill inte tappa glädjen i att träna, så jag ska ”lura” mig själv lite och träna för att det är kul och inte pressa mig till något som kommer att slå tillbaka. Vill inte ens genomföra drömmen om det inte känns rätt i kroppen på vägen dit.

Det är jätte bra att du är en bit på väg :), men jag tycker att du tänker lite bakvänt. Om ens dröm är att ställa upp i en tävling då är det första steget att anmäla sej, annars kommer man aldrig komma dit. Om man är anmäld så har man påbörjat vägen mot målet, man kan se det som det första delmålet på resan. Det krävs mod att anmäla sej för då blir drömmen verklighet och det kan vara läskigt, men det är ännu mer skrämmande att förneka sej själv genom att inte våga.

Om man skulle bryta benet eller nåt på vägen är det inte värre än att man inte kommer till start. Men då kommer man vara så sjukt taggad så att man anmäler sej till nästa tävling så fort det går.

Jag har anmält mej till tävlingar så många gånger utan ha en aning om hur jag ska fixa det. Många gånger när jag kommer till tävlingen och ser alla som ser så himla flashiga ut med de senaste prylarna har jag frågat mej själv: Vad fan gör jag här?

Men du ska veta att många gånger är alla prylar ett sätt att döva sin egen ”ångest”. Man har saker bara för att man tror att man ska ha det, alla andra har ju det. Men så länge man inte befinner sej på elit nivå är det inte prylarna som avgör. För oss motionärer är en sekund hit eller dit inte så viktig.

Om du skulle komma sist i din första tävling så spelar det ingen roll. Då har du ialla fall gjort det och du vet vad du ska förbättra till nästa gång, det är väldigt ovanligt att vinna första gången man ställer upp 😉

Om det går skit så kommer förmodligen ingen annan deltagare lägga någon värdering i det, man är så fokuserad på sin egen prestation att man är ganska ointresserad av vad de övriga startfältet har pysslat med. De enda som kommer att dömma är dom som står i publiken och är ”världsmästare”, men dom har ens inte kommit till start = looser..

Jag vet inte vilken tävling du har som ditt mål men jag vet många som pratar om att ställa upp i korta klassen i Sala Silverman. Till er vill jag bara säga KÖR! Den är så pass kort att ni alla skulle kunna genomföra den redan i dag, man behöver inte springa maran på 2,30 för att ställa upp. Tänk på hur kort den faktiskt är istället för att måla upp en bild av att den är skit jobbig för det är den inte. Plocka isär sträckorna så är det inte så farligt. 650m kan alla simma, 3 mil kan till och med min farfar cykla, 7 km,  om du inte orkar springa det så kan du ju alltid gå (det är det många som gör).

Förlåt Catarina för att jag hängde ut dej. Men det handlar inte bara om dej, du har MÅNGA medsystrar (det är oftast tjejer) som inte vågar tro på sej själva. Vakna upp och inse hur grymma ni är, att ni kan göra precis allt ni drömmer om. Och kom ihåg: Skit i vad andra tycker! (Om dom inte tycker att ni är bra 😉 ).

Bara de som riskerar att gå för långt kan komma underfund med hur långt de kan gå”  (T.S Eliot)

 

Please follow and like us:

Motstånd

I dag känns det som att det är mycket motstånd i min värld, största delen står jag själv för. Men jag har fan ingen lust till någonting i dag.

Det började nog faktiskt redan igår. Emma skulle hoppa simträningen och då jag var inte sen att göra samma sak. Hur det nu kunde bli en giltig anledning för mej att skolka bara för att hon gjorde det. Hmm.. I stället tillbringar jag kvällen med en riktigt bra bok och väldigt mycket mögelost, vilket resulterar i att jag vaknar vid ett tiden på natten av att det känns som att jag ska spy, mår väldigt illa några timmar men lyckas somna om fram emot morgonkvisten (några timmar innan prinsessan vaknar).

Har kännt mej rätt så vissen och omotiverad hela dagen,  när Erika ställer in löpningen så skiter jag i efterföljande simning också. BRA LINA, det är den energin och det drivet som kommer att ta dej till ditt mål. Vem är egentligen en looser? Idag är det jag, jag har följt minsta motståndets lag isället för att göra vad jag ska.

Jag gör ett löjligt försök till att försöka kompensera dom tre missade passen genom att power walka i 30 minuter. Går och är allmänt less och tänker att jag inte orkar blogga, orkar inte slå på datorn. Men då ringer min underbara vän Angelica och säger att hon har läst bloggen och tycker att den är inspirerande. Tack Angelica, detta var precis vad jag behövde höra då jag själv tycker att jag är ganska oinspirerande för tillfället.

Men samtalet för även med sej motstånd och den här gången Angelicas motstånd. Hon är en fantastiskt duktig kiropraktor och jag har frågat om hon vill föreläsa på träningslägret. Nu kan man snacka motstånd! Men Angelica, jag tycker att det är din skyldighet att förmedla vidare den enorma kunskap du sitter på, du skulle vara grym som föreläsare :).

Efter samtalet ägnade jag mej åt stretching, motståndet dyker upp igen fast i en annan form. Hur i fan kan man vara så stel?? Under tiden jag stretchar hör jag även att det är en liten prinsessa som gör motstånd mot Jon Blund, (G´s problem idag inte mitt..)

 Nu är klockan äntligen så pass mycket att man får gå och lägga sej utan att skämmas (klockan är 20.55) och det kommer inte vara minsta lilla motstånd till det alls :). I morgon tänker jag vakna upp till en dag med medstånd ;).

 

Om du vill ha något gå och hämta det”

 

 

Please follow and like us: