Alla inlägg av Greger Sundin

Sammanfattning och funderingar efter RAAM 2015

team

Väl hemma i Sverige och en vecka sedan målgång så börjar funderingarna och känslor komma ifatt en i vardagen. Fram till nu så har man inte kunnat ta åt och bearbeta allt som har hänt de senaste 3 veckorna.

Fötterna är fortfarande bortdomnade, men jag har varit med om det förut och vet att med tiden  så kommer det sakta men säkert att försvinna. Rumpan och händerna är så gott återställda.

Har inga besvär med muskler eller leder vilket är skönt.  Även om träning ligger några dagar eller veckor fram så beror det mest på det mentala planet, att drivet att träna inte infunnit sig ännu.

När man sover på nätterna så fortsätter tävlingen i drömmarna, jag har nog snart avverkat en halv USA resa igen och kanske kommer det att ta hela vägen till mål innan drömmarna lägger sig.

Hur var då tävlingen som sådan jämfört med vad jag hade förväntat mig?

Man kan lätt säga – mycket tuffare på många sätt än vad jag hade föreställt mig.

Värst av allt var värmen, det var inte bara de första två dygnen i öknen med en medeltemperatur på över 40 grader med toppar på 47 grader som var tuffa, värmen var påtaglig under större delen av tävlingen.  Som ni kanske har läst gick jag i ”fällan” med vätskebrist och till följd av den även näringsbrist då matlusten var som bortblåst.

Går det att förhindra? Ja absolut – med många fler duschningar från bil med hjälp av en blomspruta som har isvatten i sig och hälla mycket kallt vatten över sig från vattenflaska kanske så mycket som 6 gånger per timme för att försöka kyla ned kroppen,  samt att dricka iskallt vatten, coca-cola och sportdryck så mycket som det bara går. Ta tid att kliva av cykeln och äta sittandes i en bil med luftkonditionering för att behålla energidepåerna i schack.

I och med min kollaps 30 timmar in i tävlingen så hade vi bara en sak att göra- att cykla så snabbt som möjligt och så mycket som möjligt. Vi lyckades mot alla odds med denna bedrift. Vi fick dispens att fortsätta tävlingen efter ”cut off”  160 mil och då låg vi 7 timmar efter den officiella tiden. Vid nästa ”cut off”  låg vi 4 timmar före och slutligen i mål även där 4 timmar före. Sömnbrist får en hel annan innebörd när man pressar sig till det yttersta , varannat dygn fick jag knappt 2 timmar sömn och varje dygn utöver denna sömn även 2-3 stycken snabba 10-15 minuters snabbvila i bil.

Sömnbristen i sig själv är hanterlig men att samtidigt prestera och vara alert på all trafik och inte köra på något på vägbanan samt kunna ta in information från följebilen vad gäller att svänga i en korsning samt att äta och dricka regelbundet är en svår ekvation men fungerade som tur var bra.

Backarna i USA kan man inte jämföra med Sverige dom är många och höga, känslan är som att vara i Alperna och aldrig komma ur dom utan bara köra runt, runt. Hanterligt men medelhastigheten sjunker och man får näst intill aldrig en ordentlig vila då man pressar på även utför för att ta igen förlorad tid. Dagtid kunde man få hastigheter på upp mot 100 kilometer i timmen utför medan nattetid fick man nöja sig med 70-80 kilometer i timmen då man inte alltid kunde räkna med att strålkastarna från bilen hängde med i svängarna och då blir det väldigt mörkt.

Kanske värst av allt var de extremt obehagliga sträckorna som gick på motorvägar med lastbilar och bilar som höll drygt 120 km i timmen. Att på natten korsa en avfart eller ligga i vägrenen med dessa fordon bara metern ifrån en var varje gång en otroligt påfrestade upplevelse. Tillslut ger man lite upp och försöker göra det bästa av filbyten och hålla sig på sin kant. Tyvärr var vägrenarna oftast fulla med grus, sten, däckrester och ett och annat dött djur så man fick alltid vara på sin vakt för att inte köra över dom största föremålen. Om det dessutom regnade och var mörkt så kändes det som rysk roulette om man skulle komma oskadd därifrån eller inte.

Vädret kunde vara väldigt omtumlande, en morgon när solen gick upp så tog det bara ca 10 minuter innan det blev beckmörkt igen.  Man anande att en storm var på in. Innan ordet var sagt så kom det kastvindar som gjorde det nästintill omöjligt att hålla sig på en vägbana, precis när jag tog beslutet om att stanna kom regnet.   Man kan säga att det kändes som Niagara fallet hade flyttat sig till denna plats, bara att söka skydd  in i bilen. 10-15 minuter senare hade det mesta dragit förbi och det var tämligen lugnt igen. Samma sak hände i Appalacherna mot slutet av tävlingen, regnet var så kraftigt att man inte såg marken under cykeln, säkert 3-5 centimeter vatten på vägbanan. Tävlingsledningen var tvungen att styra om vissa sträckor efter detta regn då vissa vägar var oframkomliga både för cyklister och bilister!

Hur var då hela tävlingen sammantaget ? Tävlingsledningen med domare , huvudkontoret i Colorado som höll reda på vart vi var och tog emot våra samtal och frågor får ett gott betyg. Bansträckningen kan man bara säga att den är över- jävlig. Men ska man titulera tävlingen som världens hårdaste cykeltävling får man kanske ta det, man kan inte jämföra denna tävling på något sätt med tex vättern rundan som skulle vara som en söndagsutflykt med familjen. 40000 höjdmeter och 480 mil genom öknar, Klippiga bergen och Appalacherna samt ett mycket tufft tidsmål (max 12 dygn) gör denna tävling till något extra. I årets upplaga kom 19 av 39 i mål.

Skulle jag kunna göra om samma tävling igen – absolut. Jag skulle se till att ha fler sponsorer förutom Intrum Justitia och ha 6 stycken i mitt team, 4 är för lite för att dom ska hinna med att köra två fordon, navigera, köpa in och laga mat samt planera varje del av rutten och ”ta hand” om mig ännu mer. Inga tema hade bara 4 stycken som vi, de allra flesta hade mellan 7 och 9 och vissa till och med fler personer för en cyklist.

Att som vi köra med en låg budget och få i teamet är inte optimalt. Så ni där ute som kan tänka er att sponsra mig för en eventuell nästa satsning eller för en föreläsning – kontakta mig.

Min cykel (Giant) har nu gått ca 5000 mil och börjar kännas att den har gjort sitt, alla komponenter börjar bli slitna och småstrular.  Så en ny cykel till kommande äventyr skulle också vara till stor hjälp för mej.

Tack för denna gång – mitt crew ska ha all heder för sitt arbete som dom utförde på ett mer än utmärkt sätt, bra beslut togs gång på gång och utan dom hade jag inte kommit i mål !!!

Till nästa utmaning – var och när vet jag inte i dagsläget men att det blir något är jag säker på.

Nu kommer den alla mesta tiden att gå till familjen och gården då jag är pappaledig året ut.

Greger Sundin   g.sundin@se.intrum.com

Please follow and like us:

Dag 9 till 12 160 mil och målgång

Del 3 dag 9 till 12

Att cykla vad handlar det om egentligen ?

Det är det effektivaste sättet att ta sig fram på för oss utan motor. Man kan komma relativt långt på en kort tid utan att för det skull ta ut sig helt eller få träningsvärk dagen efter.

En cykel bör vara anpassad till individen , ramen måste vara storleksmässigt rätt till den enskilde personen samt sadel och styre måste vara på rätt höjd och avstånd för att en bra och rätt sittställning. Sedan är det bara att trampa, det tar säkert 10 år att lära sig trampa mer eller mindre perfekt. Det handlar om att trampa med båda fötterna samtidigt på rätt växel och med rätt tryck och drag i pedalen så kallat rundtramp. Vissa kan träna ett helt liv utan att få till rundtramp särskilt bra medans vissa lyckas klura ut det relativt snabbt. För att sedan få det nästan optimala trampet krävs mycket träning med variation, både snabbhet och backträning.

Sedan kommer cyklistens största fiende- fartvinden eller snarare luftmotståndet i högre hastigheter, vore det inte för den skulle vi alla kunna cykla i 100 km/h utan vidare.

Skillnaden mellan att ligga i 27 km/h och 40 km/h är enorm, det krävs mer än dubbelt så mycket kraft för att öka hastigheten så mycket. För att nå upp till dessa hastigheter under en längre tid krävs också att man minskar på luftmotståndet så mycket som möjligt genom att ligga ner på cykeln med en tämligen rak rygg och huvudet inte mycket högre än rumpan. Materialet och vikt på cykeln spelar också roll men allra viktigaste är hjulens utformning och däcktrycket.

Nog om cykling , finns säkert 1000 tals böcker om cykling som man kan läsa.

 

Vi är inne på dag 9 och sömnbristen börjar sätta sina spår, många pratar om demoner och saker som man ser som inte finns. Jag hade en upplevelse i Kansas för en dag eller två sedan som jag kan försöka återge. I Kansas fanns det fantastisk stora jordbruksmaskiner alltifrån traktorer med hjul upp mot 3-4 meter och skördetröskor på 15-18 meters bredd som skulle ta en hel motorväg till förförfogande. En av alla dessa maskiner är en John Deer som av tradition alltid är grönmålade.

I skymningen så ser jag på avstånd en koloss till maskin och jag häpnar och börjar sakta in för att tillslut be följebilen att ta en bild av detta monster. Med en låg hastighet är jag på väg att vända mig om och försöka skrika till följebilen just att ta en kort men sekunden senare ångrar jag mig då jag inser att monstret är ett 10-12 meter högt och 5-10 meter brett träd och visserligen grönt men där stannade även likheten mellan en maskin och just ett träd….

Under dag 8 hade jag haft problem med att det troligen runnit mer solkräm från pannan in i ögonen och jag tog av solglasögonen under några timmar på eftermiddagen för att kontinuerligt kunna torka  bort svett ur ansiktet och runt ögonen det resulterade i sin tur att ögonen torkade ut och jag fick en split vision på höger öga. Kort kan man beskriva det som att jag såg allting dubbelt en del av mötande trafik låg på övre halvan och samma trafik låg på nedre halvan,, det ända sätt jag kom på var att helt enkelt blunda med höger öga för att låta vänster öga göra hela seendet. Problemet höll i sig ca 24 timmar innan det sakta började återgå till det normala.

Under dag 9 och 10 så passeras vi några delstater för att sakta röra oss mot bergkedjan Appalacherna, den mest fruktade delen av denna tävling. Första 6-8 timmarna av bergskedjan börjar med otroligt branta upp och nerförs lut i ett.  Otroligt jobbigt då man måste trampa så hårt man kan i utförsluten för att komma så långt upp med farten i behållning i uppförs luten. Varje stigning var på ca 100-150 höjdmeter och hur många stigningar det var vete gudarna men säkert 50 talet.

Efter dom branta partierna övergår bergskedjan till lite mindre branta partier men istället längre backar och där kan man inte behålla farten hela vägen utan hamnar i ett läge där man på en låg växel och med låg fart får ta varje uppförsbacke med ro.

Exakt var bergskedjan tar slut vet jag inte men sakta övergår det till mer normal blandad terräng fortfarande med berg men lite mer sällan förekommande.

Kvällen under dag 10 börjar ett oväder dra in, man kan se på himmelen att helvetet är på gång. Vi oroas att det inte bara är en storm utan att det kommer att utfärdas tornadovarningar.

Regnet kommer med en styrka och blåst som jag aldrig upplevt, vinden tog  mig och cykeln som en leksak över vägen fram och tillbaka. Regnet skapade floder på vägarna och jag var tvungen att ta skydd in i bilen för att inte dras med av floderna. Thomas och Jörgen såg till att jag kunde lägga  mig raklång i skuffen på bilen med blöta kläder om somnade in i två timmar. När det allra värsta hade dragit förbi så var vissa vägar fulla med grus och sten. Regnet fortsatte men med lite lägre intensitet.

En rejält bakslag kom direkt efter att jag vaknat, jag hade väldigt ont i ena knäskålen vilket gjorde att jag hade problem att ta en bra tramptag- det gjorde helt enkelt för ont.

Jocke och Niklas i husbilen fick höra om våra problem med regn och knäet och möte upp halvvägs och hade då köpt knävärmare som vi satte på och tejpade med gaffa tejp hårt runt knäna, det visade sig vara ett bra drag då smärtan nästan upphörde

Vi fick veta att vi var tvungna att åka en del omvägar på vissa partier då vägarna var omframkomliga så kallade detours.

Regnet fortsatte under närapå 12 timmar och vid varje tillfälle som det gavs möjlighet tog jag en dusch och byte till torra kläder men vi hade inte möjlighet att torka dom i samma takt som dom blev blöta så efter några ombyten var alla kläder dyngblöta. Vi använde motorblocket under motorhuven i bilen som torkställ för att om möjligt torka lite kläder. Där värmde vi också mat..

Med knappt en dygn kvar av tävlingen så såg vi att vi teoretiskt hade en bra chans att hinna i mål med ganska många timmar till godo innan 12 dygns cut offen skulle infinna sig.

Vi vågade ändå inte ta några sömnpauser utan kanske 2-3 stycken 10-15 korta sovstunder i bilen var det jag unnade mig. Efter några timmars rejäl klättring var vi tillslut på den högsta punkten i östra USA och man kunde ana att dom sista 10-14 timmarna skulle ha en mer utför än uppför banprofil.

Vi var nu i slutet av tävlingen och vi kom in i Maryland, här kan man se dom största inkomstskillnaderna i hela USA- mycket stora tomter med hus som får Vita huset i Washington att se litet ut. Inte bara ett hus utan 100 tals och däremellan ser man hus är ruckel som troligen inte kostar mer än en sommarstuga i Sverige.100 km kvar till mål och 7 timmar innan cut off , trampar hårt och snabbt på cykeln för att komma i mål så snart som möjligt. Hittills har ca 13 kommit i mål och jag har två personer runt mig inom en timme som också anar målsnöret.

Sista milen genom staden Annapolis möter en officiell tävling lednings bil upp och eskorter oss genom motorvägsnätet in mot stan och in i dom centrala delarna av hamnområdet och där- inte långt bort finns publiken, speakern och målportalen. Allt går lugnt till och när det är några tiotal meter kvar så finns fotografer och publiken beredda.

En viss tomhet dyker upp när man passerar mållinjen vid 12 tiden mitt dagen men samtidigt vet man att NU är det äntligen klart, alla känslor och tvivel och händelser som varit på vägen kan man släppa.

Efter en kort stund så möter mina fyra crew medlemmar upp iklädda Sverige flaggor och vikingahjälmar och vi får posera på scen , vi blir intervjuade och champagne hälls både på en och i en i mängder. En kort stund senare lämnar vi målområdet går till ett intill liggande pub/matställe och ska fira, komiskt nog så har jag redan lämnat in och sonika somnar först till ett par gånger sittandes innan jag bestämmer mig för att helt enkelt lägga armarna i kors och sova med huvudet på bordet- efter EN öl. Vaknar upp korta tillfällen under dom närmaste 3-4 timmarna när jag förflyttas från puben till bilen och vidare till ett hotell och slutligen till en säng.  Redan efter någon timme så ska vi på fest så det fick inte bli någon långvarig sömn. Några timmars fest med alla som kommit i mål det senaste dygnet samt alla lag bestående av 2 , 4 eller 8 var med på festen dessutom alla som var med som crew. Säkerligen 200-300 personer var i lokalen. Man hann med att prata med lite personer som man under dom senaste 12 dygnen hade stött på utefter vägen. Alla fick en efter en komma upp på scen och ta emot plakett och applåderna höll på i säkert en timme. Direkt efter så hoppade vårt team in i en taxi och begav oss ner mot pub gatorna nere i downtown och sedan vet gudarna när och i vilket skick vi kom tillbaka till hotellet men där väntade en sovmorgon, den första på länge.

Man kan tro att man sover gott när man äntligen får en 6 timmars sömn men huvudet spelar en spratt hela tiden- man är fortfarande där ute och möter sina monster och jagar mil efter mil efter mil.

Har man ont nu efter målgång ?

Visst händerna är fulla blåsor men det gör inte särskilt ont.

Rumpan har klarat sig från sår men är ändå väldigt ömt efter allt sittandes vått som torrt och behöver nog en vecka på sig för att återhämta och läka ut.

Nacken , armar och axlar som jag befarade skulle kunna ställa till det är helt okey, troligen för att jag byte sittställning regelbundet och inte belastade exakt samma muskler hela tiden.

Knän och vrister samt lår och vader inga problem alls, går lite rultigt men det är nog helt enkelt ovanan att gå, har säkert inte gått mer än några kilometer dom senaste två veckorna.

Fötterna kanske är det som gör mest ont, inga skavsår men konstanta domningar som molar och värker hela tiden. Troligen är det nervbanor och eller blodgenomströmningen i fötterna som har påverkats, jag har haft erfarenhet att detta förut i mina långa tävlingar och det försvinner gradvis inom dom närmaste veckorna för att troligen inom en månad vara helt borta.

Så på det hela taget, kroppen är sliten och nerbruten men i princip helt oskadd så lite vila på detta sedan komma igång lite lagom kanske 3-5 timmar i veckan som vanligt med stor variation av träning och sysselsättning på gården så kommer allt vara som vanligt igen.

Monstren , spökerna och det evigt jagandet av mil på nätterna kommer också försvinna men det får ta sin tid.

Vad var värst under hela tävlingen ? Värmen dom första 48 timmarna med temperaturer hela tiden dygnet runt mellan 37 och 47 grader var ohanterligt denna gång för mig- man ska ta med sig erfarenheten och ändra och planera för att inte göra om samma misstag igen!

Dom senaste 72 timmarna efter målgång har vi hunnit med följande.

Packat ur och ihop all vår packning ur husbilen och husbilen samt städat ur dessa.

Husbilen lämnade vi i Washington 10 mil från målgången och en eftermiddag i Washington med alla stora saker som man kan se där- Vita huset, krigs monument etc. Vidare 40 mil upp till New York i bil och en heldag (och natt) där med alla se värdigheter och uteliv. Lämnade tillbaka bilen på JFK flygplats och sedan den långa redan tillbaka till Sverige via London och ÄNTLIGEN hemma.

Nu är det stora frågan som fortfarande är obesvarad , varför utsätter man sig frivilligt för dessa utmaningar som sätter ens fysiska och mentala gränser på sin yttersta gräns? Svaret är inte helt enkelt besvarat- men kanske helt enkelt ”för att se om det går” och om det går – ska JAG vara en av dom som gör det. Av 39 startande kom 19 i mål- 20 stycken bröt tävlingen.

Nu är man en av drygt 200 som någonsin kommit i mål i denna tävling- jämför med att det är 3000 personer som bestigit Mount Everest.

Vad väntar nu ? Föräldraledig med barn året ut. Gården ska inte bara skötas om utan projekt med ett mobilt hönshus (40 kvm inhägnat som ska vara flyttbart med traktor) samt ett växthus på 150 kvm som ska färdigställas innan vintern. Min fru Lina har säkert en ”litet” A4 papper ´nertecknat med saker som ska göras. Samtidigt växer allt så att det knakar. Tog med mig mig lite extra värme från USA också så vi ser fram mot riktigt fina varma sommardagar framöver.

Slutligen

-Tack till min super crew  – Niklas Borg, Thomas Wästvind, Jörgen Törngren och Jocke Sundh utan ER hade det aldrig gått vägen , med mindre resurser och med mindre antal personer än alla andra solo cyklister lyckades vi ändå. Alla andra hade nästan det dubbla antalet personer i sina team mot oss.

-Min familj som på distans fanns där hela tiden i mitt hjärta och sinnen

-Alla som velat följa oss på vårt äventyr

-Tankarna går till dansken  Anders Tesgaard och hans familj

 

-Nya äventyr i sikte ? troligen måste bara landa i och behandla denna tävling först.

 

Greger

Please follow and like us:

Dag 5 till 8 – 160 mil

Dag 5 till 8

Time station – vad är det ?

480 mil är uppdelad i 55 delsträckor och varje delsträcka är på mellan 5 och 12 mil.

När man kommer till en time station så ringer följebilen in till head quarter om man ankommit dit och sedan är det bara att fortsätta till nästa- målsättning för varje vad brukar vara att klämma av 3 stycken delsträckor i taget och helst 6 stycken per dag. Vissa dagar går det bra men vissa går det inte lika bra.

Terrängen kan vara så helt olika, vissa sträckor är det nerför och medvind och vissa är uppför och motvind ..

Asfalten i USA kan jag nog beskriva på 100 sätt. Allt från obefintlig till den lenaste , skönaste och snabba underlaget. Tyvärr har inte Obama lagt en cent på underhåll av vägarna dom senaste åren utan dom har nog gått till att jaga terrorister över hela världen.

Mestadels är underlaget betongplattor som sitter ihop med en sträng tjära/asfalt och det blir en skarv mellan dessa som slår till styret varje gång man passerar en betongplatta – vilket sker mer eller mindre varje sekund om man har lite fart. Mina händer har 10 blåsor stora som russin ett på varje finger pga att man håller krampaktigt i styret för att inte tappa kontrollen över cykeln.

Oftast ligger man på väggrenen som kan vara allt från 50 till 200 centimeter bredd- tyvärr ligger även där allt skräp och grus så man lätt få punkteringar.

Dag 5 närmar vi oss Colorado och dess dess ”Great mountains”.  Under e n hel dag kunde man cykla kanske 48 mil med bara två läggen uppför eller nerför 8-10 km i timmen uppför och upp mot 100 km i timmen nerför. Dagtid var det inget problem nerför men på nattetid kändes det farligt att ligga över 80 kilometer i timmen utför då man har så dålig sikt framåt och extra farligt om det var kurvor.

Från det att vi lämnade Dorango som var den föregående cut off platsen så fanns det bara en sak i huvudet- jag måste köra snabbt och mycket – väldigt mycket för att klara nästa cut off som låg nära Mississippi floden och där måste man infinna sig innan 192 timmar (8 dygn). Vid dygn 6-7 började vi få kontakt med några andra solo cyklister – dom såg otroligt slitna ut och gav bara en snabb replik tillbaka när man passerade dom med en nickning eller ”go for it”.

Temperaturen var lite mer behaglig på dagarna med runt 37 grader och på nätterna kunde den sänkas till runt 20 grader med ett undantag i Kansas där temperaturen en eftermiddag var 47 grader.

Nu kunde jag äntligen äta och dricka vad man kan kalla normalt. Kosten bestod mestadels av Mc’donalds menyer,  glass med protein , nudlar, vingum, godisbitar och en del micro mat.

Temperaturen var lite mer behaglig på dagarna med runt 37 grader och på nätterna kunde den sänkas till runt 20 grader med ett undantag i Kansas där temperaturen en eftermiddag var 47 grader.

Dryck bestod i cola, sprite, vatten och mjölkchoklad – alla drycker serverades iskalla.

Känslan av att jag äntligen svarade på intaget efter en katastrofal inledning av tävlingen stärkte självförtroendet och styrkan i varje tramptag och som för varje dag blev starkare och starkare.

En vecka in i tävlingen hade jag kommit igenom bland annat Colorado och även den otroligt platta Kansas som kan beskrivas som ett landskap med bara åkermark och boskapsdjur – säkert lika stort som hela södra Sverige. Det fanns gårdar med säkert upp mot 10000 köttdjur och åkrar som var en mil i varje riktning.

Nu börjar även även andra saker än blåsor i händerna att göra sig påminda, bland annat sår och ont i rumpan som gör det klart obehagligt att sitta ner samt kraftiga domningar i fötterna och axlarna börjar klaga över den ensidiga framlutade position på cyklingen.

Taktiken för att det inte skulle förvärras med ovannämnda problem var bland annat att duscha minst två gånger per dygn och byta kläder, smörja fötterna och ha barnpuder på rumpan för att försöka ha den extra torr. Att ibland sitta annorlunda lite mer upprätt på cykeln för att skona axlarna för ett tag.

Dygn 8 och nästa cut off närmade sig med stormsteg. Nu kom en av dom värsta partierna på hela resan, under ca 8 mil skulle vi befinna oss på en motorväg med kraftig trafik där både bilar och lastbilar höll drygt 120 kilometer i timmen ibland betydligt mer. Vi skulle både korsa vägbanan och ligga på väg grenen. Det var här den tragiska olyckan hände – en Dansk blev påkörd och ligger nu och kämpar för sitt liv och kommer troligen aldrig att bli återställd igen. Även en Amerikan blev påkörd men inte med livshotande skador.

Tillslut kom jag fram till Mississippi med 4 timmars marginal – jag hade på under 4 dygn hämtat in 11 timmar och passerat ca 8 solo cyklister –  en av dom största eller rent utav DEN största inhämtningarna genom i RAAMS historia (enligt tävlingsledningen)- ytterst få har kommit in för sent till första fyra dygns cut offen och sedan även klarat 8 dygn cut offen.

Sömnen som sista 4 dygnen bestod av 2 eller 3 tillfällen med 1 timme sömn och 2-3 gånger per dygn med 10 minuter sittande sömn i bilen. Att man var trött var det ingen tvekan om.

Belöningen i Mississippi för att klarat cut offen var tre (3) timmars sammanhållen sömn. Den natten drömde jag bara om en sak- cykla….

Vid det här laget hade även mina 4 personer i Crew börjat få problem med stora brister i sömnen då jag ständigt cyklade dygnet runt och dom få pauser som jag inte gjorde det fick tiden gå till duschning, äta mat , köpa in mat (snabbmat), tanka och prata igenom taktik inför dom närmaste 12 timmarna. Två tredjedelar in i tävlingen så var inget som klart på något sätt, fortfarande var det 160 mil kvar och endast 4 dygn- framför oss väntade den värsta bergkedjan Appalacherna som visserligen inte lika höga som Klippiga bergen men desto mer upp och ner. Från luften när man åker plan över bergen ser det ut som någon har veckat ett papper 100 tals gånger och man inser att varje topp och dal är väldigt höga så är det bara att bita ihop och ta sig igenom eller snarare över.

Fortsättning följer om detta kommer i morgon

Please follow and like us:

Första 4 dagarna av 12

Här kommer en triologi med början dag 1 till 4.

Äntligen gick starten vid 15 tiden den 16:e juni och ca 40 förväntafulla deltagare fick en efter en starta igång i en kortege med en minuts lucka från Oceanside i Kalifornien. Först efter ca 30 kilometer fick man själv välja vilken fart man ville. I Oceanside var det molnligt och ca 20-25 grader under dagen men redan efter två timmar med en klättring på ca 1000 höjdmeter över berg in mot högplatån och öknen så hade redan temperaturen stigit 15 grader och värmen var en faktor som man kände av – våren i Sverige har varit allt annan än varm så att komma från kyla till drygt 40 grader är förstås en stor skillnad.

Framåt eftermiddagen samma dag var kom vi till den högsta punkten och därmed den första  utförskörningen som gick utför en mil med en snitthastighet på drygt 70 km i timmen – knappt så att följebilen kunde hänga på, direkt efter utförskörningen så hamnade man mitt i öknen med ingen eller ytterst lite inverkan från människor, bara kaktusar och skallerormar…

Första natten hade kommit, fantastisk känsla att vara ute i öknen och bara cykla mil efter mil i mörkret med endast lamporna från följebilen som vägledare.  Temperaturen mitt i natten var runt 40 grader. När solen steg upp på morgonen vid 7 tiden hade jag cyklat 17 timmar utan någon sömn eller vila utan bara kortare stopp på någon minut. Dryck och mat (i den mån man kunde äta) serverades från bilen och man åt cyklandes.Under cyklingen under natten hade jagtydliga tecken på uttorkning med kraftiga kramper i ben till och från. Framåt tretiden dag två och 24 timmar in i tävlingen så hade temperaturen stigit till över 45 grader- outhärdligt varmt och vi beslöt oss för att ta en vila i husbilen som möte upp oss i öknen, tyvärr orkade inte kylan från kylanläggningen med utan det var runt 40 grader i husbilen och det gick inte att vila. Vi tog istället ett bad i Colorado river som hade en temperatur på ca 28 grader. Upp på cykeln igen och vi kom över gränsen till Arizona innan mörkret föll.

30 timmar in i tävlingen och ca 45 mil hände det som inte får hända- total kollaps med kraftiga kramper och började spy. Försökte tvinga i mig mer mat och dryck men utan någon större framgång.

Beslut togs att jag var tvungen att komma till sjukhus omedelbart, väl där så påbörjade med att ta blodprov och vägde in mig- jag hade tappat 6-7 kilo kroppsvikt under de  första 30 timmarna av tävlingen. Tre påsar på 1 liter styck intravenöst med vätskeersättning sattes in och efter tre timmar så tog man blod och urinprov som efter analys visade sig ha ytterst dåliga värden då njurarna inte fungerade som dom skulle. 8 timmar senare och ytterligare tre liter ersättning så fick jag lämna sjukhuset. Jag var nu absolut sist av alla och dom flesta var 6-12 timmar före mig i distans.

Min crew visste inte ut eller in om vi redan så här kort in i tävlingen skulle ta beslutet av bryta eller fortsätta – det som talade mot att vi skulle fortsätta var mitt tillstånd och att vi låg så långt efter att vi troligen inte skulle komma till första ”CUT OFF” snöret i Dorango som  var ungefär 160 mil från start och där ska man ha passerat efter 96 timmar. Samtidigt var det värt att ta beslutet att fortsätta och ta chansen att försöka hinna dit i tid. Följande två och en halft dygn var uteslutande tid på cykeln och vi hade kontakt med tävlingsledningen som via den gps trackern man har på sig hela tiden kan följa vart man är hur snabbt man cyklar och att försöka få till lite mer tid.

Vi började få in rutiner med att spreja mig med isvatten via en blomspruta genom fönstret för att kyla ner kroppstemperaturen samt dricka iskalla drycker hela tiden.  Väl framme i Dorango ”endast”  4 timmar efter ”cut off ” tiden fick vi tillstånd att fortsätta då snitthastigheten hade varit så påtaglig mycket bättre sista dygnen. Min första riktiga vila kom efter 4 dygn och vi lyxade till den med 3 timmar sömn var välbehövlig för kropp och själ. Inne på dygn 4 så hade vi kommit förbi öknen och kommit in mot Colorado. Här väntade nya utmaningar.

Fortsättning följer i nästa del som kommer om ca 24 timmar efter denna publicering

Please follow and like us:

Dagen D

Timmar innan start –äntligen

Resan till Los Angeles gick via London utan några större problem, väl framme i LA så tog vi vår hyrbil och begav oss till syndens mecka Las Vegas för att hämta ut en husbil.

Las Vegas är verkligen en stad som är annorlunda , tiotals jättelika hotellkomplex med kasinon som är stora som fotbollsplaner. 1000 tals spelmaskiner och hundratals bord för olika typer av spel såsom poker , tärningsspel och roulett. Hela staden lever bara på att folk spelar bort sina pengar och det gör dom ”big time”

Väl på plats i Oceanside för ett par dagar sedan har tiden till en att få sin utrustning och bilar godkända och bekanta sig med andra tävlandes och deras crew. Totalt för min klass den såkallade solo klassen är det ca 40 lag och dom flesta har mellan 6 och 11 crew medlemmar. Vi har minst av alla tror jag…

Vi har en stor bil Chevrolet Suburban och en 9 meter lång husbil som väger 6,3 ton som vi kommer att ha med på hela resan.
En stor mängd handlingar skulle skrivas under samt körkort, bilförsäkringar och kontaktuppgifter skulle kopieras. Två stycken möten skulle alla gå på också för att få information om regler och förordningar, bara beskrivningen över vilken väg vi ska åka är på 180 sidor – åker man fel och inte upptäcker det så blir det ett tidsstraff på 1 timme. Om följebilen ligger bakom cyklisten och inte förenklar trafiken bakom att köra om och man blir påkommen är tidsstraffet 6 timmar !.

Hur har då förberedelserna gått ? Jag har tillsammans med mina fyra medhjälpare Niklas, Jörgen, Thomas och Jocke gått igenom alla eventualiteter och försökt få in rutiner som ska sitta under tävlingens alla dagar. Planen är att cykla ca 20 timmar i ett sträck med en medelhastighet på ca 24 km/timmen utan några stora pauser för att sedan kliva av och sova ut i husbilen under 3-4 timmar.
Första två dygnen i öknen kommer att vara som tuffast med bitvis värme över 40 grader på dagtid, sedan går kommer man in i en annan temperatur zon och då runt 30 grader. Sedan kommer berg och åter berg som måste över.
Att undvika olyckor och uttorkning/energibrist ligger högst upp på listan över saker som ska prioritera.

Forsättning följer…
Följ oss gärna på facebook Greger Sundin motiverad.nu

Please follow and like us: