Del 3 dag 9 till 12

Att cykla vad handlar det om egentligen ?

Det är det effektivaste sättet att ta sig fram på för oss utan motor. Man kan komma relativt långt på en kort tid utan att för det skull ta ut sig helt eller få träningsvärk dagen efter.

En cykel bör vara anpassad till individen , ramen måste vara storleksmässigt rätt till den enskilde personen samt sadel och styre måste vara på rätt höjd och avstånd för att en bra och rätt sittställning. Sedan är det bara att trampa, det tar säkert 10 år att lära sig trampa mer eller mindre perfekt. Det handlar om att trampa med båda fötterna samtidigt på rätt växel och med rätt tryck och drag i pedalen så kallat rundtramp. Vissa kan träna ett helt liv utan att få till rundtramp särskilt bra medans vissa lyckas klura ut det relativt snabbt. För att sedan få det nästan optimala trampet krävs mycket träning med variation, både snabbhet och backträning.

Sedan kommer cyklistens största fiende- fartvinden eller snarare luftmotståndet i högre hastigheter, vore det inte för den skulle vi alla kunna cykla i 100 km/h utan vidare.

Skillnaden mellan att ligga i 27 km/h och 40 km/h är enorm, det krävs mer än dubbelt så mycket kraft för att öka hastigheten så mycket. För att nå upp till dessa hastigheter under en längre tid krävs också att man minskar på luftmotståndet så mycket som möjligt genom att ligga ner på cykeln med en tämligen rak rygg och huvudet inte mycket högre än rumpan. Materialet och vikt på cykeln spelar också roll men allra viktigaste är hjulens utformning och däcktrycket.

Nog om cykling , finns säkert 1000 tals böcker om cykling som man kan läsa.

 

Vi är inne på dag 9 och sömnbristen börjar sätta sina spår, många pratar om demoner och saker som man ser som inte finns. Jag hade en upplevelse i Kansas för en dag eller två sedan som jag kan försöka återge. I Kansas fanns det fantastisk stora jordbruksmaskiner alltifrån traktorer med hjul upp mot 3-4 meter och skördetröskor på 15-18 meters bredd som skulle ta en hel motorväg till förförfogande. En av alla dessa maskiner är en John Deer som av tradition alltid är grönmålade.

I skymningen så ser jag på avstånd en koloss till maskin och jag häpnar och börjar sakta in för att tillslut be följebilen att ta en bild av detta monster. Med en låg hastighet är jag på väg att vända mig om och försöka skrika till följebilen just att ta en kort men sekunden senare ångrar jag mig då jag inser att monstret är ett 10-12 meter högt och 5-10 meter brett träd och visserligen grönt men där stannade även likheten mellan en maskin och just ett träd….

Under dag 8 hade jag haft problem med att det troligen runnit mer solkräm från pannan in i ögonen och jag tog av solglasögonen under några timmar på eftermiddagen för att kontinuerligt kunna torka  bort svett ur ansiktet och runt ögonen det resulterade i sin tur att ögonen torkade ut och jag fick en split vision på höger öga. Kort kan man beskriva det som att jag såg allting dubbelt en del av mötande trafik låg på övre halvan och samma trafik låg på nedre halvan,, det ända sätt jag kom på var att helt enkelt blunda med höger öga för att låta vänster öga göra hela seendet. Problemet höll i sig ca 24 timmar innan det sakta började återgå till det normala.

Under dag 9 och 10 så passeras vi några delstater för att sakta röra oss mot bergkedjan Appalacherna, den mest fruktade delen av denna tävling. Första 6-8 timmarna av bergskedjan börjar med otroligt branta upp och nerförs lut i ett.  Otroligt jobbigt då man måste trampa så hårt man kan i utförsluten för att komma så långt upp med farten i behållning i uppförs luten. Varje stigning var på ca 100-150 höjdmeter och hur många stigningar det var vete gudarna men säkert 50 talet.

Efter dom branta partierna övergår bergskedjan till lite mindre branta partier men istället längre backar och där kan man inte behålla farten hela vägen utan hamnar i ett läge där man på en låg växel och med låg fart får ta varje uppförsbacke med ro.

Exakt var bergskedjan tar slut vet jag inte men sakta övergår det till mer normal blandad terräng fortfarande med berg men lite mer sällan förekommande.

Kvällen under dag 10 börjar ett oväder dra in, man kan se på himmelen att helvetet är på gång. Vi oroas att det inte bara är en storm utan att det kommer att utfärdas tornadovarningar.

Regnet kommer med en styrka och blåst som jag aldrig upplevt, vinden tog  mig och cykeln som en leksak över vägen fram och tillbaka. Regnet skapade floder på vägarna och jag var tvungen att ta skydd in i bilen för att inte dras med av floderna. Thomas och Jörgen såg till att jag kunde lägga  mig raklång i skuffen på bilen med blöta kläder om somnade in i två timmar. När det allra värsta hade dragit förbi så var vissa vägar fulla med grus och sten. Regnet fortsatte men med lite lägre intensitet.

En rejält bakslag kom direkt efter att jag vaknat, jag hade väldigt ont i ena knäskålen vilket gjorde att jag hade problem att ta en bra tramptag- det gjorde helt enkelt för ont.

Jocke och Niklas i husbilen fick höra om våra problem med regn och knäet och möte upp halvvägs och hade då köpt knävärmare som vi satte på och tejpade med gaffa tejp hårt runt knäna, det visade sig vara ett bra drag då smärtan nästan upphörde

Vi fick veta att vi var tvungna att åka en del omvägar på vissa partier då vägarna var omframkomliga så kallade detours.

Regnet fortsatte under närapå 12 timmar och vid varje tillfälle som det gavs möjlighet tog jag en dusch och byte till torra kläder men vi hade inte möjlighet att torka dom i samma takt som dom blev blöta så efter några ombyten var alla kläder dyngblöta. Vi använde motorblocket under motorhuven i bilen som torkställ för att om möjligt torka lite kläder. Där värmde vi också mat..

Med knappt en dygn kvar av tävlingen så såg vi att vi teoretiskt hade en bra chans att hinna i mål med ganska många timmar till godo innan 12 dygns cut offen skulle infinna sig.

Vi vågade ändå inte ta några sömnpauser utan kanske 2-3 stycken 10-15 korta sovstunder i bilen var det jag unnade mig. Efter några timmars rejäl klättring var vi tillslut på den högsta punkten i östra USA och man kunde ana att dom sista 10-14 timmarna skulle ha en mer utför än uppför banprofil.

Vi var nu i slutet av tävlingen och vi kom in i Maryland, här kan man se dom största inkomstskillnaderna i hela USA- mycket stora tomter med hus som får Vita huset i Washington att se litet ut. Inte bara ett hus utan 100 tals och däremellan ser man hus är ruckel som troligen inte kostar mer än en sommarstuga i Sverige.100 km kvar till mål och 7 timmar innan cut off , trampar hårt och snabbt på cykeln för att komma i mål så snart som möjligt. Hittills har ca 13 kommit i mål och jag har två personer runt mig inom en timme som också anar målsnöret.

Sista milen genom staden Annapolis möter en officiell tävling lednings bil upp och eskorter oss genom motorvägsnätet in mot stan och in i dom centrala delarna av hamnområdet och där- inte långt bort finns publiken, speakern och målportalen. Allt går lugnt till och när det är några tiotal meter kvar så finns fotografer och publiken beredda.

En viss tomhet dyker upp när man passerar mållinjen vid 12 tiden mitt dagen men samtidigt vet man att NU är det äntligen klart, alla känslor och tvivel och händelser som varit på vägen kan man släppa.

Efter en kort stund så möter mina fyra crew medlemmar upp iklädda Sverige flaggor och vikingahjälmar och vi får posera på scen , vi blir intervjuade och champagne hälls både på en och i en i mängder. En kort stund senare lämnar vi målområdet går till ett intill liggande pub/matställe och ska fira, komiskt nog så har jag redan lämnat in och sonika somnar först till ett par gånger sittandes innan jag bestämmer mig för att helt enkelt lägga armarna i kors och sova med huvudet på bordet- efter EN öl. Vaknar upp korta tillfällen under dom närmaste 3-4 timmarna när jag förflyttas från puben till bilen och vidare till ett hotell och slutligen till en säng.  Redan efter någon timme så ska vi på fest så det fick inte bli någon långvarig sömn. Några timmars fest med alla som kommit i mål det senaste dygnet samt alla lag bestående av 2 , 4 eller 8 var med på festen dessutom alla som var med som crew. Säkerligen 200-300 personer var i lokalen. Man hann med att prata med lite personer som man under dom senaste 12 dygnen hade stött på utefter vägen. Alla fick en efter en komma upp på scen och ta emot plakett och applåderna höll på i säkert en timme. Direkt efter så hoppade vårt team in i en taxi och begav oss ner mot pub gatorna nere i downtown och sedan vet gudarna när och i vilket skick vi kom tillbaka till hotellet men där väntade en sovmorgon, den första på länge.

Man kan tro att man sover gott när man äntligen får en 6 timmars sömn men huvudet spelar en spratt hela tiden- man är fortfarande där ute och möter sina monster och jagar mil efter mil efter mil.

Har man ont nu efter målgång ?

Visst händerna är fulla blåsor men det gör inte särskilt ont.

Rumpan har klarat sig från sår men är ändå väldigt ömt efter allt sittandes vått som torrt och behöver nog en vecka på sig för att återhämta och läka ut.

Nacken , armar och axlar som jag befarade skulle kunna ställa till det är helt okey, troligen för att jag byte sittställning regelbundet och inte belastade exakt samma muskler hela tiden.

Knän och vrister samt lår och vader inga problem alls, går lite rultigt men det är nog helt enkelt ovanan att gå, har säkert inte gått mer än några kilometer dom senaste två veckorna.

Fötterna kanske är det som gör mest ont, inga skavsår men konstanta domningar som molar och värker hela tiden. Troligen är det nervbanor och eller blodgenomströmningen i fötterna som har påverkats, jag har haft erfarenhet att detta förut i mina långa tävlingar och det försvinner gradvis inom dom närmaste veckorna för att troligen inom en månad vara helt borta.

Så på det hela taget, kroppen är sliten och nerbruten men i princip helt oskadd så lite vila på detta sedan komma igång lite lagom kanske 3-5 timmar i veckan som vanligt med stor variation av träning och sysselsättning på gården så kommer allt vara som vanligt igen.

Monstren , spökerna och det evigt jagandet av mil på nätterna kommer också försvinna men det får ta sin tid.

Vad var värst under hela tävlingen ? Värmen dom första 48 timmarna med temperaturer hela tiden dygnet runt mellan 37 och 47 grader var ohanterligt denna gång för mig- man ska ta med sig erfarenheten och ändra och planera för att inte göra om samma misstag igen!

Dom senaste 72 timmarna efter målgång har vi hunnit med följande.

Packat ur och ihop all vår packning ur husbilen och husbilen samt städat ur dessa.

Husbilen lämnade vi i Washington 10 mil från målgången och en eftermiddag i Washington med alla stora saker som man kan se där- Vita huset, krigs monument etc. Vidare 40 mil upp till New York i bil och en heldag (och natt) där med alla se värdigheter och uteliv. Lämnade tillbaka bilen på JFK flygplats och sedan den långa redan tillbaka till Sverige via London och ÄNTLIGEN hemma.

Nu är det stora frågan som fortfarande är obesvarad , varför utsätter man sig frivilligt för dessa utmaningar som sätter ens fysiska och mentala gränser på sin yttersta gräns? Svaret är inte helt enkelt besvarat- men kanske helt enkelt ”för att se om det går” och om det går – ska JAG vara en av dom som gör det. Av 39 startande kom 19 i mål- 20 stycken bröt tävlingen.

Nu är man en av drygt 200 som någonsin kommit i mål i denna tävling- jämför med att det är 3000 personer som bestigit Mount Everest.

Vad väntar nu ? Föräldraledig med barn året ut. Gården ska inte bara skötas om utan projekt med ett mobilt hönshus (40 kvm inhägnat som ska vara flyttbart med traktor) samt ett växthus på 150 kvm som ska färdigställas innan vintern. Min fru Lina har säkert en ”litet” A4 papper ´nertecknat med saker som ska göras. Samtidigt växer allt så att det knakar. Tog med mig mig lite extra värme från USA också så vi ser fram mot riktigt fina varma sommardagar framöver.

Slutligen

-Tack till min super crew  – Niklas Borg, Thomas Wästvind, Jörgen Törngren och Jocke Sundh utan ER hade det aldrig gått vägen , med mindre resurser och med mindre antal personer än alla andra solo cyklister lyckades vi ändå. Alla andra hade nästan det dubbla antalet personer i sina team mot oss.

-Min familj som på distans fanns där hela tiden i mitt hjärta och sinnen

-Alla som velat följa oss på vårt äventyr

-Tankarna går till dansken  Anders Tesgaard och hans familj

 

-Nya äventyr i sikte ? troligen måste bara landa i och behandla denna tävling först.

 

Greger