Väl hemma i Sverige och en vecka sedan målgång så börjar funderingarna och känslor komma ifatt en i vardagen. Fram till nu så har man inte kunnat ta åt och bearbeta allt som har hänt de senaste 3 veckorna.

Fötterna är fortfarande bortdomnade, men jag har varit med om det förut och vet att med tiden  så kommer det sakta men säkert att försvinna. Rumpan och händerna är så gott återställda.

Har inga besvär med muskler eller leder vilket är skönt.  Även om träning ligger några dagar eller veckor fram så beror det mest på det mentala planet, att drivet att träna inte infunnit sig ännu.

När man sover på nätterna så fortsätter tävlingen i drömmarna, jag har nog snart avverkat en halv USA resa igen och kanske kommer det att ta hela vägen till mål innan drömmarna lägger sig.

Hur var då tävlingen som sådan jämfört med vad jag hade förväntat mig?

Man kan lätt säga – mycket tuffare på många sätt än vad jag hade föreställt mig.

Värst av allt var värmen, det var inte bara de första två dygnen i öknen med en medeltemperatur på över 40 grader med toppar på 47 grader som var tuffa, värmen var påtaglig under större delen av tävlingen.  Som ni kanske har läst gick jag i ”fällan” med vätskebrist och till följd av den även näringsbrist då matlusten var som bortblåst.

Går det att förhindra? Ja absolut – med många fler duschningar från bil med hjälp av en blomspruta som har isvatten i sig och hälla mycket kallt vatten över sig från vattenflaska kanske så mycket som 6 gånger per timme för att försöka kyla ned kroppen,  samt att dricka iskallt vatten, coca-cola och sportdryck så mycket som det bara går. Ta tid att kliva av cykeln och äta sittandes i en bil med luftkonditionering för att behålla energidepåerna i schack.

I och med min kollaps 30 timmar in i tävlingen så hade vi bara en sak att göra- att cykla så snabbt som möjligt och så mycket som möjligt. Vi lyckades mot alla odds med denna bedrift. Vi fick dispens att fortsätta tävlingen efter ”cut off”  160 mil och då låg vi 7 timmar efter den officiella tiden. Vid nästa ”cut off”  låg vi 4 timmar före och slutligen i mål även där 4 timmar före. Sömnbrist får en hel annan innebörd när man pressar sig till det yttersta , varannat dygn fick jag knappt 2 timmar sömn och varje dygn utöver denna sömn även 2-3 stycken snabba 10-15 minuters snabbvila i bil.

Sömnbristen i sig själv är hanterlig men att samtidigt prestera och vara alert på all trafik och inte köra på något på vägbanan samt kunna ta in information från följebilen vad gäller att svänga i en korsning samt att äta och dricka regelbundet är en svår ekvation men fungerade som tur var bra.

Backarna i USA kan man inte jämföra med Sverige dom är många och höga, känslan är som att vara i Alperna och aldrig komma ur dom utan bara köra runt, runt. Hanterligt men medelhastigheten sjunker och man får näst intill aldrig en ordentlig vila då man pressar på även utför för att ta igen förlorad tid. Dagtid kunde man få hastigheter på upp mot 100 kilometer i timmen utför medan nattetid fick man nöja sig med 70-80 kilometer i timmen då man inte alltid kunde räkna med att strålkastarna från bilen hängde med i svängarna och då blir det väldigt mörkt.

Kanske värst av allt var de extremt obehagliga sträckorna som gick på motorvägar med lastbilar och bilar som höll drygt 120 km i timmen. Att på natten korsa en avfart eller ligga i vägrenen med dessa fordon bara metern ifrån en var varje gång en otroligt påfrestade upplevelse. Tillslut ger man lite upp och försöker göra det bästa av filbyten och hålla sig på sin kant. Tyvärr var vägrenarna oftast fulla med grus, sten, däckrester och ett och annat dött djur så man fick alltid vara på sin vakt för att inte köra över dom största föremålen. Om det dessutom regnade och var mörkt så kändes det som rysk roulette om man skulle komma oskadd därifrån eller inte.

Vädret kunde vara väldigt omtumlande, en morgon när solen gick upp så tog det bara ca 10 minuter innan det blev beckmörkt igen.  Man anande att en storm var på in. Innan ordet var sagt så kom det kastvindar som gjorde det nästintill omöjligt att hålla sig på en vägbana, precis när jag tog beslutet om att stanna kom regnet.   Man kan säga att det kändes som Niagara fallet hade flyttat sig till denna plats, bara att söka skydd  in i bilen. 10-15 minuter senare hade det mesta dragit förbi och det var tämligen lugnt igen. Samma sak hände i Appalacherna mot slutet av tävlingen, regnet var så kraftigt att man inte såg marken under cykeln, säkert 3-5 centimeter vatten på vägbanan. Tävlingsledningen var tvungen att styra om vissa sträckor efter detta regn då vissa vägar var oframkomliga både för cyklister och bilister!

Hur var då hela tävlingen sammantaget ? Tävlingsledningen med domare , huvudkontoret i Colorado som höll reda på vart vi var och tog emot våra samtal och frågor får ett gott betyg. Bansträckningen kan man bara säga att den är över- jävlig. Men ska man titulera tävlingen som världens hårdaste cykeltävling får man kanske ta det, man kan inte jämföra denna tävling på något sätt med tex vättern rundan som skulle vara som en söndagsutflykt med familjen. 40000 höjdmeter och 480 mil genom öknar, Klippiga bergen och Appalacherna samt ett mycket tufft tidsmål (max 12 dygn) gör denna tävling till något extra. I årets upplaga kom 19 av 39 i mål.

Skulle jag kunna göra om samma tävling igen – absolut. Jag skulle se till att ha fler sponsorer förutom Intrum Justitia och ha 6 stycken i mitt team, 4 är för lite för att dom ska hinna med att köra två fordon, navigera, köpa in och laga mat samt planera varje del av rutten och ”ta hand” om mig ännu mer. Inga tema hade bara 4 stycken som vi, de allra flesta hade mellan 7 och 9 och vissa till och med fler personer för en cyklist.

Att som vi köra med en låg budget och få i teamet är inte optimalt. Så ni där ute som kan tänka er att sponsra mig för en eventuell nästa satsning eller för en föreläsning – kontakta mig.

Min cykel (Giant) har nu gått ca 5000 mil och börjar kännas att den har gjort sitt, alla komponenter börjar bli slitna och småstrular.  Så en ny cykel till kommande äventyr skulle också vara till stor hjälp för mej.

Tack för denna gång – mitt crew ska ha all heder för sitt arbete som dom utförde på ett mer än utmärkt sätt, bra beslut togs gång på gång och utan dom hade jag inte kommit i mål !!!

Till nästa utmaning – var och när vet jag inte i dagsläget men att det blir något är jag säker på.

Nu kommer den alla mesta tiden att gå till familjen och gården då jag är pappaledig året ut.

Greger Sundin   g.sundin@se.intrum.com