En hyllning till bonden

Jag har länge tänkt skriva om denna underskattade yrkesgrupp, men tiden räcker inte till. Så plötsligt kastas livet om och inlägget som legat där i bakhuvudet känns viktigt igen.

 

Har du någonsin skakat hand med en bonde så vet hur ett riktigt handslag ska kännas. Hårt men vänligt, starkt och kraftfullt med en stor och skitig hand. Och då ska du veta att det handslaget kommer från en av de mest kompetenta människor du någonsin träffat. För det är just den breda kompetensen som är slående för den  här yrkesgruppen.

 

En bonde kan förlösa kalvar, kliva in i vilken stor maskin som helst och köra den, kan fickparkera vidunderliga ekipage bättre än vi kan fickparkera våra bilar. Dom kan felsöka och laga det mesta. Använda en svets med samma precison som en kirurg använder en skalpell och skapa konstverk av skrot som skulle platsa på vilket designtorg som helst. Dom hanterar vedklyv, motorsåg och skogsmaskin innan dom lärt sej krypa. Dom driver företag, sköter bokföring och fyller i eu papper. Dom håller koll på sin jord och sina grödor. Dom håller bättre koll på väderprognosen än SMHI själva. Dom plogar snö så att vi vanliga människor tar oss fram till våra jobb.

_DSC0084

Att vara bonde är ett av de viktigaste jobb som finns, det är bonden som ser till att vi har mat på våra bord. Kom ihåg det nästa gång du hamnar i en bilkö efter en traktor som är på väg till stan för att leverera sitt spannmål. Du har ingen rätt att tuta eller svära åt bonden, för bonden är din hjälte och man ska inte bita den hand som föder en. Bonden jobbar 12 timmar om dagen 7 dagar i veckan för att du ska kunna äta havregrynsgröt till frukost eller köpa med dej nybakt bröd från bageriet. Bonden går med skit under naglarna för att du ska kunna äta färskpotatis till sillen på midsommar. Nu när sommaren kommer och vi tänder grillen, vem har mockat skit, slitit i 20 minusgrader en kall januarikväll för att få igång vattnet som fryst till djuren, utfodrat omvårdat och älskat den köttbit du precis ska avnjuta, jo bonden. Han som du irriterar dej över i trafiken, han som du kanske har gjort dej lustig över. Just han ser till att du kan njuta av din kalla öl en sommar kväll.

Det är gubben med keps och ett kraftfullt handslag som gör det möjligt för dej att fortsätta leva ditt låtsas liv. För slutar han leverera så blir du tvungen att börja odla din egen mat och då kommer din lilla balkonglåda inte att räcka till. Du måste skaffa dej en kolonilott, minst. Och vill du dessutom ha kött då kommer det bli riktigt tufft för dej.

Att få växa upp med en pappa som är bonde är ett privilegium. Vad man än har behövt hjälp med så fixar han det, eftersom han är bonde och kan allt.

Men så plötsligt när livet syntes oss som bäst kom döden som vår gäst. Tog det som oss kärast var och lämna bara tomhet kvar.

Ett tomrum som aldrig kommer kunna fyllas. En livslång sorg och saknad har kommit till oss. Ett par alldeles förstora skor har lämnats kvar, ett par skor som ingen av oss någonsin kommer att kunna växa i. Så mycket kunskap som aldrig han förmedlas för att livet blev för kort.

Men känslan av tacksamhet tar ändå över känslan av sorg. Herregud, vi kan skratta oss lyckliga, det är långt ifrån alla som har fått förmånen att ha mutation mellan Stålmannen och Mac Gyver till pappa. Och tänk vilken ynnest att få bära 50% av generna från en person man skattar så högt och veta att ens barn bär 25% av dessa generna. Stålmannen lever vidare och vi får försöka förvalta de gener vi fått och den kunskap vi hann snappa upp.

Jag som har sett spöken hela mitt liv vet att det inte slutar här och pappa lyser inte med sin frånvaro direkt 🙂

Det är så mycket på gång i livet just nu, dörrar som har öppnats och drömmar som ska uppfyllas. Att döden skulle komma som vår gäst fanns inte i vår vildaste fantasi, men det gör det ännu viktigare att fullfölja det vi påbörjat.

Footprintzero är arbetsnamnet på mitt och Gregers kommande projekt. Jag kommer skriva mer om det framöver. En fantastisk dröm som också innebär att vi får släppa en gammal dröm och sälja vårt paradis TärnGölja Gård.  Jag hoppas verkligen att TärnGölja får en ny ägare som älskar detta ställe som vi gör, för den här gården förtjänar bara det bästa.

På återseende.

 

 

 

 

En sommar med mycket träning och många knott

En hel sommar har gått, en sommar där vi verkligen inte kan klaga på vädret. Jag tänkte försöka sammanfatta vår sommar.   

_DSC0571

 

En stor del av min sommar har handlat om träning, både min egen och andras. Sen i början av maj har jag kört Farmers Fitness varje torsdag och söndag här hemma på logen. Det är så förbaskat kul att följa utvecklingen på deltagarna, dom är så jäkla grymma 🙂 Om man vill se fler bilder från träningen kan man kolla på Fb, farmersfitness.

_DSC0578

 

Lika mycket som jag är ovillig till att träna under vintern, lika villig är jag till att träna under sommaren. I just love it! Så vad kan vara bättre än att fira sin födelsedag med ett riktigt kalaspass på logen?

_DSC0588

_DSC0575

Jag lovade att köra hela passet i klänning. Fyller man år så gör man..

Jag är så glad och tacksam att dom underbara människor som kommer till mej och tränar är så störtsköna och bjuder på sej själva när det vankas kalas. Jag önskade rosa kläder, giltter och glamour. Detta gäng dök upp 🙂 Jag kan bara säga TACK!

_DSC0513-2

 

Jag och Greger har vidgat våra vyer i sommar och deltagit i ett hinderbanelopp, Tough Race Sweden. Så jäkla kul, kul lopp, kul att göra något nytt.

thumbnail_IMG_9028

Vi hade verkligen ingen aning om vad vi skulle förvänta oss, vi gick in helt blanka i det här och det tycker jag var skönt. Det går liksom inte att ha några förväntningar på sej själv när man inte vad som komma skall. Och vad kom? Lera, lera, lera och lite mer lera.

thumbnail_IMG_9061

Greger gick all in och sprang iväg i ett högt tempo och som det fysiska underbarn han är så gick det rätt hyfsat för honom, tror han kom in som etta eller tvåa i vår startgrupp.

thumbnail_IMG_8989

För min egen del så gick det lite långsammare, när jag passerade två km markeringen så hade jag sprungit min längsta sträcka det här året, bara 6 km kvar. Men trots min avsaknad av konditionsträning så var det ändå mycket lättare än jag trodde det skulle vara. Jag kan verkligen rekommendera det här loppet som jag tror att ALLA skulle klara utan större bekymmer. Vi fick definitivt blodad tand, så om det dyker upp något mer lopp som passar in i kalendern så ser ni nog oss där kravlandes i leran.

thumbnail_IMG_9066

 

Det blev en sväng till jämtland med plan på fjällvandring med barnen. Det gick sådär 😉 Vi kom fram till att lillsessan inte skulle orka gå i backarna så det fick bli en liten tur till Nulltjärn i stället.

Som vanligt fanns det ingen större plan, vi ställde bilen på parkeringen och gick iväg. Vi gick efter vägen, tanken var att vi skulle vika av på någon stig in i skogen. Vi gick och vi gick. När vi gått ca en km var det dags för femte stoppet. Är man 2 och 5 år och har en chokladkaka i sin ryggsäck då kan inte stoppen komma ofta nog. Jag passade även på att ta fram kartan som låg nedtryckt i väskan. Normalt sätt kollar man kanske kartan innan man går iväg, men inte vi. Vi jobbar inte på det viset  😉

thumbnail_IMG_9205

Självklart skulle vi ha gått åt ett annat håll vi parkeringen. Att vända var inget alternativ, det skulle  innebära att vi skulle ha drygt 4 km kvar istället för ca 2. Men barn som har chokladkaka i ryggan tar 1 km typ en timme.

Vår färd längs asfaltsvägen fortsätter, det börjar regna, vi tar skydd under ett träd och givetvis passar vi på att fylla på med ännu mer energi, asfalt är ju en tuff och krävande terräng att vandra i 😉

Det slutar regna, vi går vidare. Sessan börjar tröttna och säger att det är tråkigt att fjällvandra, jag har svårt att hålla mej för skratt. Stackars barn, vilken upplevelse, gå i dikeskanten efter en väg, ganska långt ifrån att fjällvandra.

Vi kommer äntligen fram, det är fantastiskt vackert, barnen badar och springer efter strandkanten, Greger slår upp tältet, vi äter en utsökt middag går och lägger oss och vaknar upp till fågelkvitter och morgonsol.

thumbnail_IMG_9288

En helt fantastisk kväll (skulle man kunna tro)

 

Eller, hmmm.. Kanske inte riktigt. Det är vackert, visst, men det är helt sjukt mycket knott. Barnen springer efter strandkanten, visst, men det är bara för att dom inte kan stå stilla för då blir dom uppätna av knotten. Greger sätter upp tältet, nja.. – Nu får du fan komma och hjälpa mej att sätta upp det här skiten, jag fixar inte att stå still, dom äter upp mej.

Hur svårt är det att sätta upp ett tält, i vanliga fall inte så värst. Med knottjävlar i ögonen och i näsan och på all hud som inte är täckt och med en krypande panik känsla i kroppen går det inte fort nog. Tillslut får vi upp tältet. Jag och barnen söker skydd där medans Greger gör upp eld. Det är fruktansvärt varmt och kvavt inne i tältet. Jag känner att jag vill hem men håller god min inför barnen och säger visst är det mysigt att tälta.

Vi äter spagetti och köttfärsås i pulverform,  det smakar skit. Vi äter mackor i stället. Knotten har hittat den dom sökt efter i hela sitt liv, dom slår på djungeltrumman och kallar dit vart enda litet knott i hela jämtlands län. –Här är hon, den godaste människan i hela världen, ät, bara ät hon är så stor så det räcker åt oss alla.

Ny är kryper inte panik känslan innanför kroppen längre, den har sparkat sej ut och kastat sej fram. Det finns inte en chans att jag kan stanna längre. Knotten är helt galna på mej, Greger och storsessan är ganska förskonade, lillsessan smakar också gott men inte lika gott som mej. Jag kan inte ta vägen någonstans, dom är överallt på mej.

Gömmer mej och barnen i tältet och säger åt Greger att han får springa och hämta bilen. Kanke 30 minuter senare är han tillbaks, vi kastar oss in i bilen trycker in tältet utan att packa ihop det och åker ”hem”.  Där kunde historien ha slutat, men det gör den inte. Jag är så sönderbiten att min kropp får en allergisk reaktion, kliar sönder mej på natten. Dagen efter, en söndag måste jag till apoteket för att få något mot klådan. Närmsta apotek 9 mil enkel resa, det är bara att åka. Tjejen på apoteket tittar storögt på mej och frågar vart jag har varit. Får en salva men hon kunde inte rekommendera att smörja så stora partier, fick även allergitabletter, livet återvänder. Hädan efter kommer jag aldrig att befinna mej bland knott utan allergitabletter. Fuck you knottjävlar..

Det var ett litet kort sammandrag från vår sommar 🙂

Min avsikt är att uppdatera bloggen lite oftare nu i höst, men inte varje dag.

 

 

 

Jorå, så att.. Man har att göra.

Det är fullt upp, verkligen.Jag har inte slutat blogga även om man skulle kunna tro det. Men på riktigt så är det här första gången jag slår på datorn före 21.30 sen jag skrev mitt förra inlägg.

Jag har egentligen inte tid att skriva något idag heller, så jag sammanfattar den senaste månaden med lite bilder.

thumbnail_IMG_7940

Lilleman vår lilla tjur och Ronja tog en hel dag i anspråk med att rymma ur hagen .

En sån dag hinner man gå igenom många känslor. Först på morgonen när jag går ut och ska skjutsa barnen till förskolan och ser Lilleman stå på vägen. Känslan är då: suck, va fan.. Man har liksom inte tid just då att jag tjur. Tillråga på allt passar Ronja på att smita ut när jag stänger av strömen.

Senare på förmiddagen står Ronja utanför hagen och betar. Känslan då är: meeeeeen, suck.

Tar in Ronja och ser att Lilleman står ute på åkern. Känslan då är: vad i helvete. Lyckas mota in fanskapet ( i det här läget är det fanskapet, inte Lilleman). Kollar strömen, 10 000 V.

Tar in hästarna i väntan på hovslagarn. Allt är frid och fröjd i några timmar. Släpper ut hästarna när hovslagarn är klar. Ronja rymmer.. Känslan då är: fan då din lilla skit. Men den lilla skiten är så förbaskat söt. Hon ser ut som en seriefigur när hon kommer galopperande med sin långa man fladdrande, då är det svårt att bli arg på henne. Det går liksom inte.

Släpper ut Ronja igen och ser att Lilleman är på rymmen. Känslan då är: nu fan räcker det!!! Bestämmer mej för att Lilleman har gjort sitt här på jorden.

Ska åka och hämta barnen och ser då att Lilleman är ute på åkern igen. Känslan då är: uppgiven, orkar inte mer..

Nästa dag är ordningen återställd och alla djuren håller sej i hagen. Tittar på Lilleman, min lilla bebis och tänker att min lilla plutt visst ska få vara kvar.

_DSC1532.tif jag och lilleman

Men nu har han flyttat, men inte till himlen utan till min bror där han går med fyra kvigor och förhoppningsvis ska bli pappa till nästa vår.

 

thumbnail_IMG_8066

Mycke av vår tid går till projekt växthus. Det är där man hittar oss om man kommer hit.

thumbnail_IMG_8059

Jag är kvar på mjölkgården. Det är lite högsäsong på kalvningar där så det är någon ny kalv varje gång jag kommer.  Är så tacksam att jag får jobba med sådant jag tycker om.

thumbnail_IMG_7820

I söndags var det säsongsstart med Farmers Fitness. Åter igen är jag tacksm för att jag får jobba med sånt jag tycker om.

Djur och träning har alltid haft den största platsen i mitt liv och det är fantastiskt att ha möjligheten att få jobba med just det. Tack, tack, tack för det universum..

thumbnail_IMG_8173

Är ni intresserade av vad vi pysslar med på min träning så kan ni följa Farmers Fitness på fb och instagram där läggs bilder upp från varje pass.

thumbnail_IMG_8172

I morse när jag tittade ut möttes jag av detta.. Kaniner på rymmen. Känslan då och nu är: jag orkar inte bry mej, suck. (kan ändå inte fånga dom själv) Ett projekt att ta tag i efter jobbet i kväll.

Känslan i kväll när vi ska jaga kaniner över hela gården kommer vara: vi skiter i det här och flyttar till en lägenhet, hahaha..

 

Greger +traktor = ingen idyll

I söndags var det sol och planen på hur vi skulle styra upp dagen på bästa sätt för att hinna med allt var lagd. Det kändes så bra, en fin dag och 1000 saker skulle bli gjorda.

Vi skulle börja med att ta traktorn till en granne och hämta en halv rulle ensilage som dom ville bli av med. Greger sätter sej i traktorn och jag och barnen sitter bak på kärran. Solen skiner och fåglarna kvittrar, vi tittar på grannens söta kalvar som skuttar runt i hagen. Det är nästan så att Idas sommarvisa spelas i bakgrunden så idylliskt känns det där på flaket bakom traktorn.

IMG_7784

En idyll, skulle man lätt kunna tro. 

Men idyllen bryts när traktorn stannar mitt på vägen. Hur fan kunde jag vara så dum att jag lät Greger köra traktorn? Det går ju inte, dom avskyr ju varann. Fick ringa efter grannen som kom och bogserade oss av från vägen. Efter lite fix och trix fick dom igång traktorn och vi kunde köra vidare. Lassar på ensilagen och åker idylliskt hemåt igen.. I 500 meter.

IMG_7788

Verkligheten..

Traktorn stannar, vi blir tvungna att ringa grannen igen. Prinsessan börjar bli orolig att vi måste sova i skogen om traktorn inte startar och funderar på vad vi kan hitta för mat i skogen. (Vi är 1,5 km hemifrån  🙂 ) Efter en lååång tid av fix och trix startar den igen och vi rullar vidare.

Vi kommer till kohagen med dom söta kalvarna och där stannar traktorn igen.. När vi äntligen kommit hem är tidsplanen spräckt med flera timmar, barnen är trötta och hungriga. Traktorn körs in i logen och där får den stå, tanken var att den skulle användas mer under dagen men vi hade liksom tappat sugen på att hålla på med den något mer.

Vi går in. Jag låser upp dörren, kliver in och ser att det ligger hönsskit på köksgolvet.  Ser ingen höna. Prinsessan går upp i pysselrummet och där i soffan sitter en höna. Jag tycker jätte mycket om djur men ibland blir jag lite matt, som till exempel när det sitter en höna i soffan.

IMG_7797

Suck.

Dom brukar vara snabba att smita in i hallen när man öppnar dörren och vi brukar vara lika snabba att mota ut dom, men just den här hönan måste vi ha missat.

Dagen efter när var Greger på jobbet gick jag ut i logen och startade traktorn, den spann som en katt och hade inga som helst planer på att lägga av när jag körde den.

Greger går alltid runt knuten på stallet och kissar när han kommer hem från jobbet, som att han måste pinka in sitt revir. Jag tror att småfolket som bor där nere under jorden inte är så  jätte imponerade av det där revir pinkandet, att få kiss droppande i huvudet varje kväll.  Deras sätt att hämnas på Greger måste vara att dom har lagt någon form av förbannelse över traktorn. What goes around, comes a round..

Har varit och jobbat hos kossorna igen. När man kommer till jobbet och möts av en alldeles nyfödd kalv då känner jag att jag har ett väldigt bra jobb. Jag skulle aldrig kunna tänka mej att byta ut det mot ett skrivbord och kontorsstol med dyster utsikt.

IMG_7862 (1)

Nyfödd goding.

Här om dagen skördade vi säsongens första morötter som övervintrat i trädgårdslandet. Riktigt gott att äta färska morötter. Har sett att det börjar komma brännässlor också, en riktig delikatess. Jag älskar nässelsoppa, det är så satans gott. Har man inte ätit det så har man missat något.

Är du sugen att testa, ut och plocka, det finns överallt.

Man vill ju inte kasta bort sin tid (men det var just det jag gjorde)

Har inte slagit på datorn på över en vecka, finns liksom ingen tid över. Men det är bra, jag gillar´t. Det innebär att våren är på G och energin och drivet har kommit tillbaks efter vinterdvalan.

Man skulle kunna tro att jag bara går runt och softar här hemma, men riktigt så är det inte. Jag har bara 5 timmar effektiv tid på mej hinna allt när barnen är på förskolan. Då gäller det att vara strukturerad. Jag planerar kvällen innan vad som ska hinnas med. Sen sätter jag upp en tidsplan som jag försöker hålla mej till. Ibland går det bra, ibland skiter det sej.

I går sket det sej, pga att Ronja i förrgårkväll fick för sej att börja rymma ut ur hagen. I min värld skulle det ta mej max 30 minuter att fixa till stängningen. I verkligheten tog det två timmar. Jag har tre trådar i hagen (övertråd, mittentråd och undertråd) men i ca 20 meter fattades det undertråd, något som lilla Ronja tydligen också uppmärksammat.

Jag satte dit ny tråd och fixade till lite skarvningar jag gjort tidigare. Gick och satte på strömmen och tog med mej den där strömtestargrejen. Ström på första teststället, check! Ingen ström på nästa ställe, suck! Felsöka, gå in i stallet och stänga av strömmen och åtgärda felet  (metalltråden som finns i eltråden hade gått av, skarvade med ny metalltråd).  Gå tillbaks till stallet och sätta på strömmen igen, tillbaks ut i hagen och testa på nytt. Lagningen fungerar finfint, testar lite längre bort, funkar inte! Samma fel igen, går tillbaks in i stallet och stänger av strömmen, gå ut i hagen och åtgärda felet. Denna procedur upprepar sej så pass många gånger att jag muttrar frågande till mej själv hur man kan vara så förbannat jävla dumsnål. Jag har en rulle med ny tråd, det hade gått mycket snabbare att ta bort den gamla tråden och sätta dit en ny istället för att hålla på att laga den gamla. Och dessutom behöva springa runt och leta efter ståltrådsbitar över hela gården. Om jag hade vetat att det skulle vara trasigt på så många ställen hade jag givetvis bytt ut tråden. Men när jag väl hade börjat laga tråden kändes det ju som att tiden jag lagt på att laga skulle varit helt bortkastad om jag slängde tråden. Och man vill ju inte ha kastat bort sin tid 😉

Dom ringde från mitt gamla jobb och undrade om jag var intresserad av att jobba några pass i veckan och det var jag. Jag har inte mjölkat kor på 2 ½ år så det kändes faktiskt riktigt kul att göra det igen. Jag drabbades av en sötchock när jag kom dit, det första jag mötte när jag öppnade dörren var en fantastiskt söt kalv som tittade nyfiket på mej. Jag tycker ju att mina ”Kalvar” är små sötnötter, men dom är tydligen inte så små längre.. Det visade sej finnas 16 små godingar till i lagårn´, så det gick inte att värja sej mot sötchocken. Nästan alla djurbebisar är söta, men kalvar måste nog toppa sötlistan.

IMG_7578

Den här godingen tänker jag smuggla med mej hem tror jag 🙂

Gården jag jobbar på har ca 250-300 djur skulle jag tro (jag har inte räknat dom). Det är en ekologisk gård med mjölkproduktion. Det är lite drygt 100 kor som mjölkas. Så nu kan vi äntligen dricka riktig mjölk igen, något som Greger verkligen uppskattar.

IMG_7629

Någon gång måste det väl ändå bli färdigt?! (ja, han har sina löpardojjor på sej, hahaha…)

Här hemma på våran gård jobbar vi på med att få klart växthuset. Det går framåt, men det känns som att det ändå är lika mycket kvar. För även om själva huset snart är klart så ska det dras in el, fixas med bevattning, marken ska planas ut osv..

IMG_7634

En dag ska mina plantor få flytta in här. 

En bra blogg ska uppdateras ofta, det går ju så där med det. Men jag tänker att ett bra liv innebär att man inte har tid att sitta vid datorn och jag tycker att det är roligare med ett fullspäckat liv än en fullspäckad blogg. Så tyvärr kan det bli lite långt mellan gångerna.  Men jag hoppas att all tid jag lägger på gården, odlingarna mm. en dag kommer att vara till glädje även för dej som följer mej/oss i bloggen. För i framtiden hoppas jag att vi har en verksamhet där folk kan koma hit och uppleva landet och handla  grönsaker eller titta på djuren.

 

 

Ett helt inlägg om bara hästar.

Det fanns en tid i mitt liv när jag red väldigt mycket, ca 6 hästar/dag. Den tiden är förbi sedan länge, nu mera är jag solskensryttare dvs. jag rider bara när det är fint väder. I går var det fint väder.. 

IMG_5643

Gema 

Jag var 11 år när jag fick min första egna ponny.  Sen dess har det inte gått en dag som jag inte ägt en egen häst. I dag har jag tre hästar på mitt ansvar. Mitt holsteiner sto Gema, en stor kärlek. En sån där häst som passar mej som handen i handsken. Hästar ha olika personligheter och olika energier, vissa passar man bättre med och vissa sämre. Gema och jag klickade från första minuten jag träffade henne.  De senaste åren har hon gått som avelssto och rids inte alls just nu.

IMG_6647 (1)

Ronja och Savannah

I december köpte vi två små troll till prinsessorna. Ronja och Savannah, två helt underbara små shettisar.  Jag hade inte tänkt att mina barn skulle bli hästtjejer, eftersom jag vet hur mycket extra jobb det skulle innebära för mej. Men samtidigt så tycker jag att det är en väldigt bra ”skola” att ha fått med sej i livet. Man får lära sej att ta ansvar, att jobba fysiskt, få skit under naglarna, lära sej läsa djursens beteende, lära sej vara konsekvent, lära sej vara ledare osv. Det finns så mycket positivt att få med sej från hästlivet och någonstans så vill jag att dom ska få möjligheten att kunna stoppa den erfarenheten i ryggsäcken.

IMG_6138[1]

Jag hoppas att uppväxten med hästar ska finnas med som en positiv erfarenhet i sessornas liv.

När jag var 11-12 år gjorde jag några egna små terränghinder i en skogsbacke, sen dess har det varit återkommande att rida dit på vårarna (det går tjurar där under somrarna) och skutta över stockar. Alla hästar har alltid älskat det under alla år, bara lek och bus.

_DSC0826

Brorsdotter som precis påbörjat sin ridkarriär

För ett par månader sen fick min brorsdotter (två tum fyras dotter) sin första häst. Så nu i påsk tyckte jag det var dags för henne att hoppa lite terräng.  I söndags gick vi till skogsbacken och byggde en mini terrängbana. Där finns det lämningar från järnåldern och även spår av mina första hinder jag byggde för drygt 25 år sedan. Vissa kanske tycker att järnåldern är intressant, jag tycker att mina fornlämningar är intressantare. Att se en gammal murken stock och få upp minnesbilder från när jag hoppade just den stocken som barn. Jag har ju liksom lite svårare att relatera till järnåldern än till alla skutten över stocken. Tänk att en gammal stock kan få en att minnas specifika ridpass för mer än 20 år sedan.Få en att komma ihåg att när man var liten tyckte att det var stora hinder, det man idag inte ens skulle kalla hinder.

 

_DSC0832

Just där, under dom nya grenarna ligger mina gamla fornlämningar kvar. Då var hästen 135 cm hög, igår var den 175 cm. Kanske är därför hinden blivit minder..

I går lånade jag min systers häst så jag och två tum fyras dotter kunde inviga vår lilla terrängbana.  Det var två glada hästar som njöt av stockarna i solskenet och en ganska nöjd tjej som förmodligen fått lite blodad tand för att hoppa terränghinder. Och visst var det ett litet glädjepirr i mitt gamla fälttävlanshjärta också.

_DSC0837

 

 

Vad är viktigast, att det ser bra ut eller att det känns bra..

Våren är här och jag vågar vägra dieter, finner ingen lycka i att ha misslyckats varje tisdag när jag äter min semla/semlor.. Jag vet att lyckan  sitter i känslan och inte i magrutan.

Hur tänkte jag när jag skrev att jag skulle börja blogga? Nu när snön äntligen är borta och värmen kommer smygandes inser jag att tid vid datorn kommer det inte finnas mycket av, och jag är glad för det, för det betyder att jag äntligen kan jobba med trädgården och förbereda för odlingarna. Eftersom det finns  några som tycks finna någon form av glädje/intresse i det jag skriver så ska jag verkligen försöka hinna med bloggen också.

Jag väntar fortfarande på mina pusselbitar jag skickade till svarveriet. En aning frustrerande för en sån´ som mej som vill att saker och ting ska ske nu, gärna igår. Jag tycker inte om att vara beroende av andra oavsett om det gäller ett grupparbete i skolan eller en myndighetsperson som har orimligt lång handläggningstid på simpla ärenden. Jag ogillar det verkligen, att inte kunna jobba vidare som jag vill för att jag måste invänta svar. Då är det tur att man har flera projekt igång samtidigt så man pyssla med något av dom andra medan man väntar på att få gå vidare med det man höll på med.

Ett projekt  ( ja, jag ser det som ett projekt ”jobb”) är att komma i form tills FarmersFitness drar igång i maj. Jag tycker inte att det ser bra ut att vara otränad och samtidigt hålla i träningspass. Själv skulle jag inte känna så mycket förtroende för någon som sa att jag skulle göra si eller så och sen inte orkar göra det själv. Någonstans vill jag ju vara inspirerande för dom som kommer och tränar hos mej. Jag  älskar att träffa människor som är i god form, som utstrålar energi . Det gör mej peppad och inspirerad att träna.  Sen behöver god form inte vara lika med ett muskelberg, en kropp ser ju olika ut beroende på vilken sporta man utövar. En god form för mej är mycket kopplat till energi och glädje till rörelse och glädje till sin kropp.

_DSC0707

Att ha en egen gård ger ständigt tillfälle till träning. 

Att känna glädje till sin kropp är dessvärre ett problem för många och problemet är att man glömmer sin egen kropp i jakten på någon annans. Det är synd för glädjen borde ligga i att känna rörlighet, styrka och balans i sin kropp.

Just nu är just rörligheten i min stela kropp allt annat än god och just det är inte så tillfredställande och jag längtar tillbaks till min gamla smidiga kropp, men jag kan ändå känna glädje i att hitta tillbaks till den känslan jag en gång haft, för jag har en fullt fungerande kropp som jag har alla möjligheter i världen att göra smidig igen om jag bara väljer att lägga ned den tiden.

Något som jag tycker har blivit helt galet de senaste åren är alla som går på ”byggar dieter” året om. Jag har spenderat mång år i den världen och har haft väldigt stor inblick i den. Som en body builder eller fitness atlet ser ut på scenen så ser dom inte ut året om, trust me..  Den diet dom går på inför tävling tycks tyvärr ha blivit någon slags vardags diet för den ”vanliga Svensson tränaren” som verkar tro att man kan bygga sej en fitness kropp genom att dieta sej igenom livet. Det funkar inte riktigt så. Sluta vara så förbaskat rädda för kalorier, det är vår bränsle och våra byggstenar och vi behöver dom. Man får någonstans välja, vill jag gå ned i vikt eller vill jag bygga muskelmassa och äta där efter.  Det går inte att äta som en fågelunge och tro att man ska växa som en tjur.

Jaha, det är alltid intressant att skriva för jag vet inte vart det ska sluta när jag börjar skriva. I dag handlade det tydligen om träning och dieter.  Det är minst lika spännande för mej som för er vad nästa inlägg kommer handla om, för jag har aldrig någon aning. Det är nästan alltid blankt i mitt huvud när jag slår på datorn, det får bli vad det blir helt enkelt. Men det ju så jag skriver, utan röd trå, utan filter, hit och dit, fram och tillbaks. Det är bara att stå ut för det är så det är..

 

-Har du dam trosor??

Mr. Mjukisbyxa, Mr. Yogapants, Mr. Sundin..

Greger har aldrig, då menar jag aldrig mjukisbyxor på sej. Men här om dagen skedde det och barnens reaktion lät inte vänta på sej. Storsessan ifrågasatte omgående vad han hade för byxor på sej, lillsessan med lite mer bristfälligt ordförråd skrek med extas i rösten:   -PAPPA! och tittade med stora ögon samtidigt som hon pekade på byxorna.  Som den goda fru jag är nöjde jag mej med ett litet hånskratt.

Anledningen till att det ens fans mjukisbyxor i hans garderob är att han fått någon slags finsher träningsoverall vid målgång i Mexico. Storleken anpassad för en korpulent Mexican inte och inte för en liten sketen hobbit.

I morse var det åter igen dags att chocka barnen. Morgonpigga barn och trötta föräldrar resulterar i en pappa som drar på sej mammans mjukisbyxor, modell yoga, typ. (Han skulle bara att gå upp och sätta på tn´n och sen gå och lägga sej igen, måste jag säga till hans försvar). Jag hör storsessan utbrista: -Har du dam trosor på dej??  Åter igen, som den goda fru jag är har han fått frågan upprepade gånger under dagen –Har du dam trosor på dej?? Jag kan vara så sjukt lättroad ibland, det behövs inte mycket för att sätta guldkant på min dag om man säger så 🙂

IMG_7345

I dag har vi bjudits på sol, uuunderbart!!  Dagen har spenderats mestadels i stallet, mockning och ridning. Greger har snickrat upp (nästan klart) en låsningsbar foderfront till kossorna. Bra, bra, bra! Det låg liksom lite på mitt bord att fixa det, men jag blir trött bara vid tanken på två tum fyra. För det var så han sa Storebror, det är bara att ta några två tum fyra, köpa några balkskor och så sätter vi en bult här och en lång träskruv där och en kortare där, bla,bla,bla. Och sen gav han mej en tumstock för han tycket inte att jag kunde mäta med kvastskaftet. Jag hävdar fortfarande bestämt att Händige Harriet är mitt mellan namn, men Harriet tycker att det är svintråkigt att snickra och känner sej väldigt tacksam att Mr. Dam trosa tog på sej uppdraget.

-Har DU dam trosor på dej?? (Och vad tusan ÄR dam trosor???)

 

 

Ät upp köttet för tusan..

Tankar om att äta sina egna djur. Är dom bara en produkt, ett nummer? Nej inte hos oss ialla fall, dom är Asta, Ebba, Wilma och Lilleman.

I dag tänkte jag presentera Wilma, Astas kalv som hon fick förra året. Alla kalvar är söta, men Wilma var utöver det vanliga, den vackraste kalv jag sett. Hon behövde ingen hjälp till världen, hon stod i hagen när jag kom ut på morgonen.  Vi hade bestämt innan att om det blev en kviga skulle hon få vara kvar som avelsko. Vad är det för skillnad på en ko och en kviga? En kviga har inte fått någon kalv, om man ska resonera som en mjölkbonde så är det inte en ko förens den har kalvat två gånger. När den har kalvat en gång är det en förstagångskalvare.

0FB2153D-3BFE-4AAC-80D4-B1FE8032D004

Wilma några timmar gammal

Wilma var inte bara vacker hon var också väldigt blyg. Det har blivit bättre med blygheten men hon är fortfarande den som kommer och sätter sej i knät direkt. Tanken är att hon ska få sin första kalv nästa år.

_DSC1594

Wilma 9 månader

Att hålla på med nötköttsproduktion är långsiktigt. Vi brukar få frågan om vi har något kött att sälja, ja det har vi… 2018, eventuellt. I år ska vi inte slakta något. Det här året kommer vi bara få en kalv, om den blir en tjur så slaktar vi nog nästa år. Men då ekar det i vår egen frys så då har vi inget att sälja. Nästa år får vi förhoppningsvis tre kalvar och dom bör vara slaktfärdiga någon gång under 2018. När det är så långsiktigt måste man förstå att det är inget man gör för att bli rik. Timlönen utslaget per kilo kött är skrattretande. Vi gör det här för att kunna äta kött med ”gott samvete”.

Sen går det ju diskutera hit och dit om det går att äta med gott samvete om man ska äta kött överhuvudtaget, hur vida man har rätten att döda och äta upp någon annan.

Jag har varit helvegetarian i 10 år, sen började jag äta fisk och skaldjur och gjorde det i ca 10 år. Det fanns två anledningar till att jag blev vegetarian. En var att jag var och är väldigt petig, det får inte finnas senor, broskklumpar, synligt fett eller blodådror i köttet. Den andra anledningen var att jag hade svårt att äta mina vänner. Jag var bara 10-12 år när jag slutade äta kött. Vi hade några grisar som slaktades till varje jul och ett par tjurar som också slaktades. Jag lekte ju med dom där, satte koppel på grisarna och hoppade hinder med dom, i brist på egen häst så fick tjurkalvarna agera som substitut. Jag borstade på dom och gjorde egna små täcken till dom. Jag hade inga problem med att dom skulle slaktas och ätas upp, jag var alltid med vid slakten och tyckte att det var jätte intressant. Men att jag själv skulle äta dom kändes inte rätt, inte då när jag var i 10-12.års åldern. Det var först när jag blev gravid jag blev köttätare, kroppen skrek efter kött.

IMG_6872

Kanske kommer det en dag då våra prinsessor också tycker att det blir konstigt att äta sina vänner, då är det tur att dom har en mamma som är en jävel på att laga vegetariskt.

Jag kan till viss del köpa att man tycker att det är fel att döda och äta djur, men då ska man inte heller använda andra produkter som kommer från djur. Skinnskor, läderbälte, plånböcker i skinn, väskor mm, för då tycker jag att man är en jävla hycklare. Än värre är det med dom som inte kan förstå hur man kan äta upp sina egna djur men gladeligen kan gå och köpea en oxfile´ på ICA utan att ha den minsta aning om vad dom äter. Hur levde den kossan, var den lycklig? Om den var svensk har den förhoppningsvis varit lycklig, men jag skulle aldrig köpa kött som inte var svenskt.

När vi var i Italien åt vi nötkött som serverades på en het stenplatta, det skulle tydligen vara väldigt fint. Jag kunde inte äta skiten, det köttet kom inte från en lycklig ko, det kom från en smutsig ko. Har man jobbat i ladugård och mockat ut djupströbädd då vet man hur skit luktar och om köttet smakar så kan jag garantera att det har varit en smutsig ko för skitsmaken sätter sej i köttet. Den kossan hade bara varit en produkt bland många andra, en produkt där man inte sett till individens behov.

Att äta köttet från egna djur gör att man känner en helt annan respekt och tacksamhet för maten. Jag har förmånen att få följa mina djur från första till sista andetaget, jag vet att dom inte har upplevt en enda dag med stress i sitt liv. Jag har en personlig och kärleksfull relation till mina djur, jag möter dom som enskilda individer och jag känner deras olika personligheter. Jag gör allt för att dom ska få leva ett så naturligt och fritt liv som möjligt. Dom går ute året runt, har en stor hage, två ligghallar en att sova i och en att äta i. Enligt mej och mitt djuröga så är dom mycket lyckliga kor.

Det är inte så att man ser framemot den dagen det ska slaktas, men nu är det så att vi har tagit beslutet att äta kött och det här är vårt sätt att ta ansvar. Rätt eller fel, det är till stor del en filosofisk fråga och som fd vegetarian har jag vridit och vänt på den många gånger. Och jag tror att svaret måste var och en hitta inom sej själv, man kan och ska inte tvinga på någon annan sin uppfattning. Däremot vill jag väcka en liten tanke hos alla andra som också valt att vara köttätare. Köttbiten du köper har en gång varit levande och nu får du tillgång till köttet. För att visa någon form av tacksamhet och respekt till djuret tycker jag att det borde vara alla köttkonsumenters ansvar att se till att det bara finns ”lyckligt” kött i butikerna. Köp inte skit du inte vet vad det är. Lycklig kött är oftast dyrare, ja, men det är kanske värt dom kronorna för att kunna äta med gott samvete. Och släng för gud skull inte köttet, ät upp. Allt annat är totalt respektlöst mot djuret som fick sätta livet till för din skull, om man slänger maten då dog den ju liksom i onödan.

Nu ska jag avnjuta en fantastiskt god egenproducerad Angusburgare till lunch..

Energi 2009, I will find you again..

I morse möttes jag av detta när jag tittade ut genom mitt fönster. Ambitionsnivån för dagen rasade drastiskt. 

_DSC0612

10 cm fucking  nysnö!! Hmmm, i vilken ordning ska jag ta det, ska jag beskära äppelträden först och ta hallonhäcken sen, eller ska jag göra tvärt om?? ELLER ska jag lägga mej i fosterställning i soffan och ligga kvar där tills den här j-la snön har försvunnit. Det fick bli lite sådd av mynta, timjan och humle istället för beskäring av äppelträd.

Hittade 7 år gamla bilder på mej när jag startade upp min gamla dator. Det är med blandade känslor jag ser på bilderna. Det var en fantastiskt bra tid i mitt liv som bilderna togs men nu blänger jag lite avundsjukt på den där tjejen.

IMG_7310

Nu ser livet annorlunda ut och är fortfarande helt fantastiskt och underbart och jag är otroligt tacksam för mitt liv och mina prinsessor och för Greger.  Men det är två helt skilda liv det som är nu och det som var då.  Det är inget jag tänker på i vanliga fall, inte alls faktiskt. Men när jag såg bilderna kände jag ett litet, litet nålstick i hjärtat, för jag saknar den känslan jag hade i kroppen då. Känslan av lätthet, energi, en outtömlig källa av energi. Känslan av att orka hur länge som helst, att aldrig ta slut. Känslan av att varje liten muskel i min kropp var tränad och stark. Känslan av ett flöde, ett flöde av energi som nådde ut till varenda liten cell i kroppen.  Känslan av den frihet som en frisk och hel kropp ger.

Det var då, sen träffade jag Greger (allt är som vanligt hans fel) och nu är känslan annorlunda. Nu är man en trött småtjurig småbarnsmorsa med en kropp som fortfarande dras med känningar av foglossning och en söndersnittad mage.  Och visst har det varit värt det, jag har ju fått två magiska prinsessor.  Det är mitt liv nu och jag skulle inte vilja byta bort det, men som jag skulle vilja uppleva den där känslan i kroppen igen, en känsla av harmoni där ingen kroppsdel bråkar och protesterar.

_DSC0623

Man ska blicka framåt men jag slänger en blick bakåt och ger mej tusan på att hitta tillbaks till den där känslan igen. Dax att flytta röven från soffan till träningscykeln och skrämma liv i den här motsträviga mjölksyrakroppen igen.

Helgen som gott sammanfattar jag med denna bild: mockat skit..

_DSC0386

I dag är det måndag, ny vecka, nya möjligheter 🙂