Tankar om att äta sina egna djur. Är dom bara en produkt, ett nummer? Nej inte hos oss ialla fall, dom är Asta, Ebba, Wilma och Lilleman.

I dag tänkte jag presentera Wilma, Astas kalv som hon fick förra året. Alla kalvar är söta, men Wilma var utöver det vanliga, den vackraste kalv jag sett. Hon behövde ingen hjälp till världen, hon stod i hagen när jag kom ut på morgonen.  Vi hade bestämt innan att om det blev en kviga skulle hon få vara kvar som avelsko. Vad är det för skillnad på en ko och en kviga? En kviga har inte fått någon kalv, om man ska resonera som en mjölkbonde så är det inte en ko förens den har kalvat två gånger. När den har kalvat en gång är det en förstagångskalvare.

Wilma några timmar gammal

Wilma var inte bara vacker hon var också väldigt blyg. Det har blivit bättre med blygheten men hon är fortfarande den som kommer och sätter sej i knät direkt. Tanken är att hon ska få sin första kalv nästa år.

Wilma 9 månader

Att hålla på med nötköttsproduktion är långsiktigt. Vi brukar få frågan om vi har något kött att sälja, ja det har vi… 2018, eventuellt. I år ska vi inte slakta något. Det här året kommer vi bara få en kalv, om den blir en tjur så slaktar vi nog nästa år. Men då ekar det i vår egen frys så då har vi inget att sälja. Nästa år får vi förhoppningsvis tre kalvar och dom bör vara slaktfärdiga någon gång under 2018. När det är så långsiktigt måste man förstå att det är inget man gör för att bli rik. Timlönen utslaget per kilo kött är skrattretande. Vi gör det här för att kunna äta kött med ”gott samvete”.

Sen går det ju diskutera hit och dit om det går att äta med gott samvete om man ska äta kött överhuvudtaget, hur vida man har rätten att döda och äta upp någon annan.

Jag har varit helvegetarian i 10 år, sen började jag äta fisk och skaldjur och gjorde det i ca 10 år. Det fanns två anledningar till att jag blev vegetarian. En var att jag var och är väldigt petig, det får inte finnas senor, broskklumpar, synligt fett eller blodådror i köttet. Den andra anledningen var att jag hade svårt att äta mina vänner. Jag var bara 10-12 år när jag slutade äta kött. Vi hade några grisar som slaktades till varje jul och ett par tjurar som också slaktades. Jag lekte ju med dom där, satte koppel på grisarna och hoppade hinder med dom, i brist på egen häst så fick tjurkalvarna agera som substitut. Jag borstade på dom och gjorde egna små täcken till dom. Jag hade inga problem med att dom skulle slaktas och ätas upp, jag var alltid med vid slakten och tyckte att det var jätte intressant. Men att jag själv skulle äta dom kändes inte rätt, inte då när jag var i 10-12.års åldern. Det var först när jag blev gravid jag blev köttätare, kroppen skrek efter kött.

Kanske kommer det en dag då våra prinsessor också tycker att det blir konstigt att äta sina vänner, då är det tur att dom har en mamma som är en jävel på att laga vegetariskt.

Jag kan till viss del köpa att man tycker att det är fel att döda och äta djur, men då ska man inte heller använda andra produkter som kommer från djur. Skinnskor, läderbälte, plånböcker i skinn, väskor mm, för då tycker jag att man är en jävla hycklare. Än värre är det med dom som inte kan förstå hur man kan äta upp sina egna djur men gladeligen kan gå och köpea en oxfile´ på ICA utan att ha den minsta aning om vad dom äter. Hur levde den kossan, var den lycklig? Om den var svensk har den förhoppningsvis varit lycklig, men jag skulle aldrig köpa kött som inte var svenskt.

När vi var i Italien åt vi nötkött som serverades på en het stenplatta, det skulle tydligen vara väldigt fint. Jag kunde inte äta skiten, det köttet kom inte från en lycklig ko, det kom från en smutsig ko. Har man jobbat i ladugård och mockat ut djupströbädd då vet man hur skit luktar och om köttet smakar så kan jag garantera att det har varit en smutsig ko för skitsmaken sätter sej i köttet. Den kossan hade bara varit en produkt bland många andra, en produkt där man inte sett till individens behov.

Att äta köttet från egna djur gör att man känner en helt annan respekt och tacksamhet för maten. Jag har förmånen att få följa mina djur från första till sista andetaget, jag vet att dom inte har upplevt en enda dag med stress i sitt liv. Jag har en personlig och kärleksfull relation till mina djur, jag möter dom som enskilda individer och jag känner deras olika personligheter. Jag gör allt för att dom ska få leva ett så naturligt och fritt liv som möjligt. Dom går ute året runt, har en stor hage, två ligghallar en att sova i och en att äta i. Enligt mej och mitt djuröga så är dom mycket lyckliga kor.

Det är inte så att man ser framemot den dagen det ska slaktas, men nu är det så att vi har tagit beslutet att äta kött och det här är vårt sätt att ta ansvar. Rätt eller fel, det är till stor del en filosofisk fråga och som fd vegetarian har jag vridit och vänt på den många gånger. Och jag tror att svaret måste var och en hitta inom sej själv, man kan och ska inte tvinga på någon annan sin uppfattning. Däremot vill jag väcka en liten tanke hos alla andra som också valt att vara köttätare. Köttbiten du köper har en gång varit levande och nu får du tillgång till köttet. För att visa någon form av tacksamhet och respekt till djuret tycker jag att det borde vara alla köttkonsumenters ansvar att se till att det bara finns ”lyckligt” kött i butikerna. Köp inte skit du inte vet vad det är. Lycklig kött är oftast dyrare, ja, men det är kanske värt dom kronorna för att kunna äta med gott samvete. Och släng för gud skull inte köttet, ät upp. Allt annat är totalt respektlöst mot djuret som fick sätta livet till för din skull, om man slänger maten då dog den ju liksom i onödan.

Nu ska jag avnjuta en fantastiskt god egenproducerad Angusburgare till lunch..

Man ska inte lägga alla ägg i samma korg heter det. Jag tycker nog att vi har lyckats sprida ut dom rätt så bra.. 

Föreläsningar, personligcoaching, uthyrning av festlokal, FarmersFitness, väldigt småskalig uppfödning av köttdjur, det är det som vår verksamhet består av idag. I år hoppas jag att grönsaksförsäljning och sommar cafe´ kan läggas till listan.

’

FarmersFitness

Kom ett litet steg närmare sommar cafe´ här om dagen när jag var i kontakt med kommunen och fick svar på en fråga som jag sett som ett som ett hinder. Svaret på min fråga var positivt för min del, så nu återstår bara två större pusselbitar som ska sågas till och tryckas på plats innan det är genomförbart. Den ena pusselbiten har jag skickat iväg till hyvleritet och hoppas att den kommer tillbaks som jag har tänkt mej annars så får jag svarva fram en ny bit och hålla tummarna att den passar.  Den andra biten är lite mindre och jag börjar fila på den till helgen.   (Herregud, kommer jag från Göteborg eller? Fröken ordvits där..)

Jag tränade igår! (20 min)  Har pinsamt mycket träningsvärk idag. Sen i slutet av november har jag kanske fått ihop 10 träningspass. Har jag varit sjuk? Nej, det har varit vinter. Jag hatar fucking vinter, har ingen lust att göra något annat än att sitta i soffan och doppa mackor i te´t. Och då gör jag det.  Jag älskar att träna, jag menar verkligen det. Att få vara för mej själv ute i mitt eget gym, eller cykla på bra asfalt med vinden i ryggen en solig dag det är livskvalite´. Och jag gör det mer än gärna 9 månader om året. När jag går och lägger mej på kvällen längtar jag till nästa träningspass, på riktigt.

Sen blir det vinter… Och viljan och motivationen sjunker i takt med minusgraderna.  Jag var nöjd med vintern vi hade i december förra året, flera plusgrader och ingen snö i sikte. Alla klagade på vintern, jag förstår inte, bättre vinter kunde man inte få. Sen kom det nya året och bjöd på snö och minusgrader. Folk var SÅ glada att vintern äntligen hade kommit. Jag känner att bitterkärringen inom mej börjar vakna från sitt sommar ide. Det blir ännu mera vinter och ännu kallare -27 grader. Folk är inte lika glada över vintern längre och bitterkärringen har nu vaknat helt och rest sej med full kraft.  Jag blir galen när vattnet har fryst i stallet och vill bara skrika: Nu får ni fan komma hit och bära vatten ut till djuren era jävla vinterälskare, det var ni som bad om det här..  Visst vintern kanske kan vara fin om man sitter inne i en varm lägenhet eller villa och på sin höjd måste skotta uppfarten. Och man kan gå ut och åka på sina jävla längdskidor nån timme när solen skiner. Men om man bor på en gård i ett gammalt dragit hus och har djur som måste skötas om oavsett väder och vind och man nästan drabbats av kallbrand på grund av att man förfrusit fingrarna när man släpat 3-400l vatten/dag  i 20 minusgrader, då tycker man inte att vintern är sådär jätte kul.

Det var ett långt utlägg om varför jag inte har tränat under tre månader. Det är samma sak varje år, jag har ingen lust helt enkelt och då skiter jag i det. Jag lider inte av vintertrötthet, jag lider av vinterbitterhet. Men nu är våren i sikte och bitterkärringen har gått i ide igen och träningsnarkomanen börjar sträcka på sej och vakna upp ur sin vinter dvala. Hej träningsvärk, välkommen tillbaks.

Att bo på en gård som är 200 år gammal har sin charm. Det finns så många historier bevarade i väggarna och husen talar till en om man bara är villig att lyssna.

Som jag skrev tidigare är det inte bara jag, Greger, barnen och alla djur som bor här. Vi delar även hem med gårdstomten och spökena. Jag gillar dom och har vant mej med att dom finns här, men första veckan vi bodde här var jag rädd. Jag minns att Greger skulle åka iväg och att jag var själv hemma med en nyfödd sessa. Vi var på nedervåningen plötsligt hörde jag att det var någon på övervåningen det slamrade och smällde.  Jag gick ut i trädgården och där satt jag  tills Greger kom hem. De första åren tyckte jag också att det var obehagligt att kliva upp på natten för att det var så påtagligt att det stod någon i hallen och tittade på mej.

Stora sessan pratar dagligen om sin spök kompisar. När vi var i Italien bodde min mormor här i 6 veckor, det första hon sa när vi kom hem var: -Vet ni att det spökar här?  (Det är klart vi visste).

Nu har det varit lugnt i boningshuset länge fram tills för någon vecka sedan. Vi hade gått och lagt oss men inte somnat. Vi hör hur prinsessan kliver upp ur sin säng och tänder lampan. Greger säger nåt i stil med jaha, nu kommer … Men hon kom aldrig så han gick upp och kollade. Hon låg och sov som en stock i sin säng och lampan var släckt. Greger är i vanliga fall väldigt skeptiskt till det här med spöken, men den här gången kan inte han heller hitta någon förklaring till vem det var som var uppe och gick. Det var så tydligt, vi hörde det båda två.

Det finns några byggnader på vår gård, en byggnad jag undviker att gå in ensam i är spökhuset. Det är en flygelbyggnad där tjänstefolket bodde (bor).  Där är det så påtagligt att det är någon som bor. Det är en speciell doft och kyla i huset, speciellt i ett av rummen. Jag tittar aldrig mot fönstren på spökhuset när jag går in på kvällarna, för jag vet att det gömmer sej en dam bakom gardinerna. Mormor påstod att hon hörde någon knacka på fönstret när hon var ute i trädgården och höll på.

En sko jag hittat i spökhuset, kan det vara damens månntro?

I stallet finns gårdstomten och drängen, dom gillar jag, känner mej trygg i deras sällskap. Det kan dock ibland vara irriterande när dom lånar saker utan att lägga tillbaks dom.  När jag har blivit tillräckligt frustrerad och irriterad då helt plötsligt ligger det jag söker på sin plats, där jag redan har kollat 100 gånger och konstaterat att det inte finns där.

Vad vore en gård utan sin gårdstomte, som en godispåse utan godis.

Gårdstomten hänger även i hönshuset och på logen, drängen däremot tror jag bara är i stallet. På logen finns någon annan/annat men jag vet inte riktigt vad. Det är en annan känsla bara. I snickarbon´ finns en gubbe som ständigt tittar en över axeln och kollar att man gör rätt, honom gillar jag också. Jag har egentligen ingenting emot damen i spökhuset heller, men det är något med det huset som ger mej obehag. En rysning på ryggen.

Det gäller att hålla sej väl med gubben i snickarbon´om man vill få låna hans gamla grejer.

Hon måste ju vara lite småknäpp den där brudern. Ja, kanske det, det får ligga i betraktarens ögon,  jag har ett rikt liv åtminstånde. Jag behöver inte spela tv spel för att fly från verkligheten eller få spänning i mitt liv. Min verklighet har många dimensioner och jag upplever spänning varje kväll jag går förbi spökhuset. Knäpp eller ej, jag är en lycklig jävel i alla fall. 🙂

Sov gott, moohahaha…

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om, idag är det tomt i mitt huvud.

Att blogga är inte alltid lätt. Oftast kommer det till mej vad jag ska skriva, behöver inte tänka utan bara låta fingrarna göra jobbet. Jag vill inte att mitt skrivande ska vara tillrättalagt. Jag vill bara skriva det som är äkta och kan inte skriva bara för att.

En gång för ca 15 år sedan när jag läste svenska B på komvux fick vi som uppgift att skriva en novell. Jag gick hem och satte mej vid datorn och fick feeling. En berättelse poppade upp i mitt huvud och jag skrev ned den, det tog kanske en halv timme. Nöjd med att avklarat uppgiften så fort lämnade jag in den och tänkte inte  mer på det.

Nästa gång jag träffade läraren var han eld och lågor och frågade om han fick läsa upp den för klassen. Jag hade tydligen ovetandes gjort alla rätt med hur han ansåg att man skulle skriva en berättelse. Konstigt, jag hade ju bara skrivit ned det som dök upp i mitt huvud. Läraren tyckte att jag skulle skicka in den till någon novelltävling, det tyckte inte jag (vem skriver noveller liksom..) Not me.

Nu 15 år senare i brist på annat får den sin publicering här.

Hoppas att jag kan bjuda på  intressantare läsning i morgon. Nu säger jag tack för den här dagen, tack för livet. Ta inte morgondagen för givet.

Dåren

Dörren är min, dörren är min…

Han stod där idag också, idag som alla andra dagar. Tänk om folk visste vem han egentligen var. Att han var en dåre. Utåt sett var han en helt vanlig människa som går till jobbet som alla andra. Vad dom inte visste var vad som rörde sig innanför hans pannben. Att ta sig till jobbet kan vara riktigt svårt om man är en dåre. Allting kan bli svårt om man är en dåre, om man låter tankarna ta över.

Dåren är vaken före alla andra, för han måste göra allt i rätt ordning. Om han inte gör det kommer något ont att inträffa. Vem vet, kanske vilar det en förbannelse över en odiskad kaffekopp, därför får det aldrig finnas något odiskat. Dårens diskbänk är alltid ren och fin. Och vad händer om sängen är obäddad? Dåren ryser vid tanken. Har man en obäddad säng kan man nog räkna med minst en olycka innan dagen är slut.

När dåren äntligen lyckas ta sig ur lägenheten och tvångstankarna som den medför så kliver han rakt ut till nya faror. Världen är listig och försöker hela tiden lura honom. Ibland kan det vara nya brunnslock, någon försöker överlista honom och få honom att kliva på en A-brunn istället för en K-brunn.

Fast det riktiga helvetet börjar vid tunnelbanan, närmare bestämt i rulltrappan. Dåren tror att om han tittar ned för rulltrappan så kommer han att ramla. För dåren känner en kille som ramlade ned för rulltrappan, han var randig i ansiktet flera dagar efteråt. Att åka upp för rulltrappan är nästan ännu värre. Dåren tror att han ska falla bakåt för att ryggsäcken är för tung. Ibland funderar han på om det skulle vara bättre att ta hissen istället, fast den kan ju stanna…

Dåren är så jävla trött på den onda lilla gubben som bor i hans huvud, det är den onda lilla gubben som hittar på alla nojor. Den första han möter när han vaknar på morgonen är den onda lilla gubben. Den sista som säger god natt till honom på kvällen är samma lilla gubbe. Dåren vill knappt tänka på hur många timmar av sitt liv han slösat bort på att sitta och planera hur han ska förinta den onda gubben. Än så länge har ingen av planerna lyckats, så dåren har börjat inse att han nog får leva med gubben livet ut.

När han klarat sig ned för rulltrappan utan ränder i ansiktet väntar nästa prövning. Att få tåget att stanna så att dörren kommer mitt framför honom. Dåren har en väl utarbetad teknik för det. När de röda lamporna på skylten lyser ”1 minut” går han till den plats på perrongen som kallar på honom, vilket varierar från dag till dag. Han får en känsla i magen som talar om vart han ska stå. När han står där är det viktigt att ingen ställer sig framför honom för då kan krafterna mellan dåren och dörren blockeras. Så fort tåget blir synligt börjar han upprepa de magiska orden i sitt huvud. Dörren är min, dörren är min…

Ge mej ett G, G som i galen..

Satt vid datorn hela kvällen igår och jobbade på en logga/loggor. Lyckades ladda ned något program för sådant. Men sen då.. Ska man bara fatta hur man ska göra, eller? Det är INTE jag som är IT-tekninker i den här familjen, barnen har större IT skills än mej.  Efter mycket om och men och en hel del frustration lyckades jag få den där IT-tekninkern som jag är gift med att hjälpa mej (en kort stund). Bagarn´s barn äter bränt bröd heter det ju, och det är precis så det är här hemma, det är inte direkt så att IT suporten står i givakt när man behöver hjälp.

Till slut fick jag till det som jag ville ha det. Glad och nöjd gick jag och la mej och hade en plan att jag skulle få upp loggorna på hemsidorna idag. Meeen riktigt så enkelt var det inte. Jag blir fan galen!!  Har mutat barnen med film och röda vinbär (livet på landet, man tar vad man har i form av godis) för att få jobba ostört vid datorn. Har lagt så många timmar vid datorn nu, och inget ljus i sikte. Eller jo kanske för nu har IT-tekninkern kommit hem, och kanske, kanske kan jag muta honom också med röda vinbär så jag kan få någon hjälp med den här SKITEN!

Förutom strulet med datorn känns det riktigt bra. Har ett lyckobubbel i kroppen, dom ideér och planer som jag haft sen vi flyttade hit för 4,5 år sedan har jag äntligen tid att ta tag i, drömmar och mål som ska förverkligas.

Tänkte att jag skulle fortsätta presentera djuren på gården. Beppe the one and only har jag redan berättat om så i dag får det bli Astas tur.

Asta

Asta är en simmental/hereford korsning som vi seminerar med Black Angus. Vi köpte henne 2012 från gården jag jobbade på då. Hon var 6 månader när hon flyttade till oss. 2014 fick Asta sin första kalv, en tjur.  Kalven satt fast som ett berg när hon skulle kalva. Jag var höggravid och skickade in Greger i boxen för att försöka hjälpa till att få ut den. Det är inte lätt om man aldrig har varit med förut och veta när och hur man ska dra så jag kunde förstås inte hålla mej där ifrån fast jag var i 8 månaden. Jag har varit med att förlösa många kalvar, men aldrig varit med om någon som suttit fast så hårt.  Vi slet som djur båda två och tillslut kom han äntligen ut, stor, väldigt stor. Greger var stolt som en tupp över att ha förlöst sin första kalv och jag var stolt som en tupp över att ha lyckats hålla min bebis kvar inne under allt slit.

Tänk vad lite det behövs för att man ska känna lycka. Jag var nyss ut och nattade djuren och såg då att ena ponnyn låg och sov tillsammans med kossorna. Att se sådant gör mej lycklig, för då vet jag att mina djur är trygga och harmoniska och trivs med varandra även om den ene är en ko och den andre en häst. På vägen in med ett leende på läpparna hör jag ett konstigt ljud, jag stannar upp och lyssnar. Konstaterar att det måste vara en uggla. Leendet blev lite bredare och jag knallar vidare.

Är våren på väg på riktigt? Odlaren i mej börjar vakna till liv. Läser frökataloger och fantiserar om den perfekta sommaren. Köksbänken är täckt av såjord och fröpåsar.

Ännu en fantastiskt fin dag, riktigt skönt i solen trots att det bara var ett par grader varmt. Idag har jag fyllt drivbänkarna i lilla växthuset med dynga, vattnat det med varmt vatten och slutligen täckt det med ensilageplast  i en förhoppning om att det bli varmbänkar så jag kan börja odla i dom om ca en vecka.

Inomhus påbörjade jag odlingarna för några dagar sen, har hittills pillat ned drygt 100 tomatfrön, ca 25 chilifrön och ett gäng citronbasilikafrön. Har även satt lite ärtor för att kunna skörda ärtskott att ha till maten samt lite groddning av mungbönor.

Lunch

Passade på att käka lunch ute med KOllegorna, men vi kunde inte komma överens om vad vi skulle äta så jag valde att sitta för mej själv under själva mat intaget asocial som jag är. Efter det chillade vi i solen en stund.

Helt klart bästa läget på hela gården om man vill ha sol

Man skulle kunna tro att det är ensamt här, men jag trivs så förbaskat bra i mitt eget sällskap och har alltid gjort det. Under alla år som jag jobbat med kossor har jag jobbat ensam och jag tycker det underbart, är ingen team player, har aldrig varit det. Har alltid avskytt allt vad grupparbeten heter i skolan. Jag vill köra mitt eget race, min kreativa del i hjärnan går alltid på högvarv det poppar upp bilder och ideér hela tiden i mitt huvud. Då är det svårt att jobba ihop med någon annan som inte ser samma bilder. Har hört att alla inte tänker i bilder. För mej är det svårt att förstå, på riktigt. Hur tänker man då? I text eller??

Sen är jag ju inte ensam heller, jag har ju en hund, en katt, tre hästar, tre kaniner, fyra kossor (en ko, två kvigor och en tjur), en gårdstomte, ett okänt antal spöken, ett gäng troll i skogen, nio höns och en tupp. Dom nio hönsen var 50st i somras, behöver jag säga att räven som går och skriker här på nätterna är duktigt rund om magen. Men all skugga ska inte falla på honom, de flesta av hönsen har blivit tagna av duvhöken.  Om duvhöken har jag inget gott att säga.. Punkt. Livet med spökena och gårdstomten får jag återkomma till någon annan gång.

Ensam? Nej verkligen inte.

Vi har inga matavfalls rester. Enligt Greger ser matavfallskedjan ut så här: Det jag och barnen inte äter får hunden, det hunden inte äter får katten, det katten inte äter får hönsen och det hönsen inte äter får Greger. Inte konstigt att han kan hålla sej så fit när han får leva på bananskal och lök-slattar. Har han tur så kanske hönsen ratat någon popcornkärna , då är lördagskvällen räddad.

Nu ska jag hoppa i stövlarna och gå ut och natta djuren och snickesnacka med gårdstomten.

Frihet, vad är frihet? Är det att ha så mycket pengar att man kan köpa allt man vill, eller är det att vara så oberoende av omvärlden som möjligt?För mej är det att vara oberoende, att klara sej själv. Att kunna överleva ett strömavbrott under en längre tid.

Vi har egen brunn med vatten, vi har vedspis att laga mat på och värma upp huset, vi har vår egen mat, vi har ett utedass och vi har en jordkällare. Det är frihet för mej, en känsla av styrka som jag tror jag delar med alla som bor på landet. Vi står stadigt i våra stålhette -beklädda  stövlar, när det blir mer eller mindre kaos i städerna så fort det är strömavbrott i mer än en timme. Det är då vi bondtölpar drar på oss våra raggsockor  gör en brasa i spisen lutar oss tillbaka med en kopp kaffe och tänker: hoppas det inte är allt för många spindlar på dasset.

Gema i ”vårsolen”

Nog om detta för nu. Idag har vi bjudits på en fantastiskt solig dag. Lediga barn = inget jobb dagtid (helt omöjligt med lillsessan ) så det blev en pickninckpromenad i solen.

Ebba jobbar på solbrännan

Det blev lite kvällsjobb istället. Mockade lösdrifterna och fick ensilage leverans av grannen. Stod och ljög ett tag på logen med honom om konsumtionssamhället och den vinklade klimat debatten som pågår. Det är mycket som är på tok hur vi lever i dagens samhälle, skrämmande. Vi måste alla stanna upp och rannsaka oss själva hur vi egentligen lever.

Ensilage rullarna från grannen väger 550 kg, inget man tar på skottkärran precis eller för den delen knappt på vår traktor. Och nu när jag gjorde en så snygg övergång till ämnet traktorer så måste jag ju berätta om Gregers relation till vår traktor. Om Beppe och Greger har en bitvis frostig relation så kan man kalla relationen till traktorn för äkta hat. Det måste vila en förbannelse över  traktorn, så fort Greger kommer nära så lägger den av och går inte att starta om. Detta har resulterat i att det nu mera är jag som kör traktorn och den spinner som en katt.

Gregers pärla

Här sitter man kungligt

När den mot förmodan har fungerat när Greger har kört så har manligheten sjunkit till botten. Iförd prinsessans rosa hörselskydd har han puttrat runt i vår skrothög och känt förnedringen skölja över honom när någon av grannarna (dom riktiga bönderna) kört förbi i sina monster traktorer och förmodligen skrattat högt inombords åt 08.an som leker bonde. Men nu är den tiden förbi, nu är det jag och traktorn som är ett team och jag klär ruskigt bra i rosa hörselskydd. Och bönderna tänker: fan vilken grym brud som kör traktor, det märks att det är en riktig bonnjänta det där.  🙂

Grannens traktor, Gregers våta dröm..

Börja blogga igen.. Jaha varför det? Det finns flera anledningar, en är att jag tycker att det är slöseri med pengar att betala för en hemsida som bara används vid tävlingar typ vart annat, vart tredje år. Sen har jag märkt att det finns en nyfikenhet på lantlivet, jag tycker inte att min vardag är speciell för det är ju min vardag, min verklighet. Men jag har förstått att det är många andra som inte har samma vardag som jag.

En helt vanlig dag, djur överallt. Hund, katt, kaniner, höns och en prinsessa..

Ringrostig och ovan att skriva, utan  plan och ingen röd tråd att följa. Det blir som vanligt högt och lågt, hit och dit. Det som kommer skilja sej från annars är att det kommer bli mer bilder, jag är ju inte direkt känd för att ha mycket bilder när jag bloggar. Men nu är det så att jag skaffat mej en ny hobby som heter foto  och mitt favorit objekt heter kossa.

Vår ambition är att vara självförsörjande på mat till så stor del som är möjligt för oss, och från och med i år är även tanken att vi ska sälja överskottet av det vi producerar. För närvarande är vi självförsörjande på potatis, ägg och nötkött.

Från och med förra veckan är lillsessan inskolad på förskolan och jag har börjat räkna gården som min arbetsplats och inte bara som mitt hem. Greger jobbar sina långa dagar i Stockholm så gården är mitt ansvarsområde. Som medhjälpare har jag den självutnämda förmannen Beppe, något som de andra djuren inte är super imponerade över. Beppe är min följeslagare sen snart 12 år tillbaka, en sådan där liten pälshög som Greger fick på köpet när han träffade mej. Eller han fick två rättare sagt, men Beppes ständige vapendragare och min absolut bästa barnvakt finns tyvärr inte med oss längre. Han fattas mej och stora prinsessan varje dag, vi brukar vinka åt den stjärna som lyser starkast på himlen för där bor våran Jensen.

Världens bästa barnvakt Jensen

Gregers och Beppes relation kan ibland beskrivas som frostig, men oftast kör dom på varianten: ser jag inte dej så finns du inte. Beppe älskar sin matte (dvs. mej) och tycker nog inte att det här med man och barn inte var en jätte bra ide´.

Förmannen Beppe

I lördags delade jag (och Beppe) på kaninerna. Det verkar vara kaninungar på G så det var dags att flytta honorna till egna burar så dom kan boa i lugn och ro. Det enda djur jag är allergisk mot (förutom spindlar) är kaniner. Får en sådan galen rinnsnuva när jag håller på med dom, det är då man önskar att man hade samma skills som en kossa 🙂

Vi har tre kaniner, två honor och en hane av rasen NewZeeland som är en köttras. Planen var inte att få kaninungar nu utan senare fram på våren. Men hanen var av en annan åsikt när han rymde in till honorna. Jag var lite naiv och trodde att han skulle hålla sej i sin inhägnad som jag slitit hårt med. För stolt för att be om hjälp slet jag som ett djur att få i skruv i spånskivorna. Skruva i spånskivor låter ju svin enkelt meeen det är det tydligen inte, den halkade runt som en smörklick i en het stekpanna och vägrade greppa skivan. Efter diverse svordommar fick jag skivorna och allt annat som skulle dit på plats. Nöjd, mycket nöjd, allt var frid och fröjd i ca en månad tills honorna blev brunstiga och herr kanin bestämde sej för att hoppa över min 1,20m höga inhägnad. Där av min misstanke att det blir ungar inom en snar framtid.

Herr kanin, inte så oskylldig som han ser ut.

I kväll är det fullmåne, en fullmåne kväll/natt på landet är magisk. Jag älskar det. Nu när jag gick in från stallet och månen tittade fram mellan molnen hörde jag hur räven gick runt husen och skrek sitt spöklika skrik, då känner jag bara: shit, detta är livet , helt MAGISKT!

Väl hemma i Sverige och en vecka sedan målgång så börjar funderingarna och känslor komma ifatt en i vardagen. Fram till nu så har man inte kunnat ta åt och bearbeta allt som har hänt de senaste 3 veckorna.

Fötterna är fortfarande bortdomnade, men jag har varit med om det förut och vet att med tiden  så kommer det sakta men säkert att försvinna. Rumpan och händerna är så gott återställda.

Har inga besvär med muskler eller leder vilket är skönt.  Även om träning ligger några dagar eller veckor fram så beror det mest på det mentala planet, att drivet att träna inte infunnit sig ännu.

När man sover på nätterna så fortsätter tävlingen i drömmarna, jag har nog snart avverkat en halv USA resa igen och kanske kommer det att ta hela vägen till mål innan drömmarna lägger sig.

Hur var då tävlingen som sådan jämfört med vad jag hade förväntat mig?

Man kan lätt säga – mycket tuffare på många sätt än vad jag hade föreställt mig.

Värst av allt var värmen, det var inte bara de första två dygnen i öknen med en medeltemperatur på över 40 grader med toppar på 47 grader som var tuffa, värmen var påtaglig under större delen av tävlingen.  Som ni kanske har läst gick jag i ”fällan” med vätskebrist och till följd av den även näringsbrist då matlusten var som bortblåst.

Går det att förhindra? Ja absolut – med många fler duschningar från bil med hjälp av en blomspruta som har isvatten i sig och hälla mycket kallt vatten över sig från vattenflaska kanske så mycket som 6 gånger per timme för att försöka kyla ned kroppen,  samt att dricka iskallt vatten, coca-cola och sportdryck så mycket som det bara går. Ta tid att kliva av cykeln och äta sittandes i en bil med luftkonditionering för att behålla energidepåerna i schack.

I och med min kollaps 30 timmar in i tävlingen så hade vi bara en sak att göra- att cykla så snabbt som möjligt och så mycket som möjligt. Vi lyckades mot alla odds med denna bedrift. Vi fick dispens att fortsätta tävlingen efter ”cut off”  160 mil och då låg vi 7 timmar efter den officiella tiden. Vid nästa ”cut off”  låg vi 4 timmar före och slutligen i mål även där 4 timmar före. Sömnbrist får en hel annan innebörd när man pressar sig till det yttersta , varannat dygn fick jag knappt 2 timmar sömn och varje dygn utöver denna sömn även 2-3 stycken snabba 10-15 minuters snabbvila i bil.

Sömnbristen i sig själv är hanterlig men att samtidigt prestera och vara alert på all trafik och inte köra på något på vägbanan samt kunna ta in information från följebilen vad gäller att svänga i en korsning samt att äta och dricka regelbundet är en svår ekvation men fungerade som tur var bra.

Backarna i USA kan man inte jämföra med Sverige dom är många och höga, känslan är som att vara i Alperna och aldrig komma ur dom utan bara köra runt, runt. Hanterligt men medelhastigheten sjunker och man får näst intill aldrig en ordentlig vila då man pressar på även utför för att ta igen förlorad tid. Dagtid kunde man få hastigheter på upp mot 100 kilometer i timmen utför medan nattetid fick man nöja sig med 70-80 kilometer i timmen då man inte alltid kunde räkna med att strålkastarna från bilen hängde med i svängarna och då blir det väldigt mörkt.

Kanske värst av allt var de extremt obehagliga sträckorna som gick på motorvägar med lastbilar och bilar som höll drygt 120 km i timmen. Att på natten korsa en avfart eller ligga i vägrenen med dessa fordon bara metern ifrån en var varje gång en otroligt påfrestade upplevelse. Tillslut ger man lite upp och försöker göra det bästa av filbyten och hålla sig på sin kant. Tyvärr var vägrenarna oftast fulla med grus, sten, däckrester och ett och annat dött djur så man fick alltid vara på sin vakt för att inte köra över dom största föremålen. Om det dessutom regnade och var mörkt så kändes det som rysk roulette om man skulle komma oskadd därifrån eller inte.

Vädret kunde vara väldigt omtumlande, en morgon när solen gick upp så tog det bara ca 10 minuter innan det blev beckmörkt igen.  Man anande att en storm var på in. Innan ordet var sagt så kom det kastvindar som gjorde det nästintill omöjligt att hålla sig på en vägbana, precis när jag tog beslutet om att stanna kom regnet.   Man kan säga att det kändes som Niagara fallet hade flyttat sig till denna plats, bara att söka skydd  in i bilen. 10-15 minuter senare hade det mesta dragit förbi och det var tämligen lugnt igen. Samma sak hände i Appalacherna mot slutet av tävlingen, regnet var så kraftigt att man inte såg marken under cykeln, säkert 3-5 centimeter vatten på vägbanan. Tävlingsledningen var tvungen att styra om vissa sträckor efter detta regn då vissa vägar var oframkomliga både för cyklister och bilister!

Hur var då hela tävlingen sammantaget ? Tävlingsledningen med domare , huvudkontoret i Colorado som höll reda på vart vi var och tog emot våra samtal och frågor får ett gott betyg. Bansträckningen kan man bara säga att den är över- jävlig. Men ska man titulera tävlingen som världens hårdaste cykeltävling får man kanske ta det, man kan inte jämföra denna tävling på något sätt med tex vättern rundan som skulle vara som en söndagsutflykt med familjen. 40000 höjdmeter och 480 mil genom öknar, Klippiga bergen och Appalacherna samt ett mycket tufft tidsmål (max 12 dygn) gör denna tävling till något extra. I årets upplaga kom 19 av 39 i mål.

Skulle jag kunna göra om samma tävling igen – absolut. Jag skulle se till att ha fler sponsorer förutom Intrum Justitia och ha 6 stycken i mitt team, 4 är för lite för att dom ska hinna med att köra två fordon, navigera, köpa in och laga mat samt planera varje del av rutten och ”ta hand” om mig ännu mer. Inga tema hade bara 4 stycken som vi, de allra flesta hade mellan 7 och 9 och vissa till och med fler personer för en cyklist.

Att som vi köra med en låg budget och få i teamet är inte optimalt. Så ni där ute som kan tänka er att sponsra mig för en eventuell nästa satsning eller för en föreläsning – kontakta mig.

Min cykel (Giant) har nu gått ca 5000 mil och börjar kännas att den har gjort sitt, alla komponenter börjar bli slitna och småstrular.  Så en ny cykel till kommande äventyr skulle också vara till stor hjälp för mej.

Tack för denna gång – mitt crew ska ha all heder för sitt arbete som dom utförde på ett mer än utmärkt sätt, bra beslut togs gång på gång och utan dom hade jag inte kommit i mål !!!

Till nästa utmaning – var och när vet jag inte i dagsläget men att det blir något är jag säker på.

Nu kommer den alla mesta tiden att gå till familjen och gården då jag är pappaledig året ut.

Greger Sundin   g.sundin@se.intrum.com