Inte ens en rubrik kan jag komma på..

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om, idag är det tomt i mitt huvud.

Att blogga är inte alltid lätt. Oftast kommer det till mej vad jag ska skriva, behöver inte tänka utan bara låta fingrarna göra jobbet. Jag vill inte att mitt skrivande ska vara tillrättalagt. Jag vill bara skriva det som är äkta och kan inte skriva bara för att.

En gång för ca 15 år sedan när jag läste svenska B på komvux fick vi som uppgift att skriva en novell. Jag gick hem och satte mej vid datorn och fick feeling. En berättelse poppade upp i mitt huvud och jag skrev ned den, det tog kanske en halv timme. Nöjd med att avklarat uppgiften så fort lämnade jag in den och tänkte inte  mer på det.

Nästa gång jag träffade läraren var han eld och lågor och frågade om han fick läsa upp den för klassen. Jag hade tydligen ovetandes gjort alla rätt med hur han ansåg att man skulle skriva en berättelse. Konstigt, jag hade ju bara skrivit ned det som dök upp i mitt huvud. Läraren tyckte att jag skulle skicka in den till någon novelltävling, det tyckte inte jag (vem skriver noveller liksom..) Not me.

Nu 15 år senare i brist på annat får den sin publicering här.

Hoppas att jag kan bjuda på  intressantare läsning i morgon. Nu säger jag tack för den här dagen, tack för livet. Ta inte morgondagen för givet.

_DSC0204

Dåren

Dörren är min, dörren är min…

Han stod där idag också, idag som alla andra dagar. Tänk om folk visste vem han egentligen var. Att han var en dåre. Utåt sett var han en helt vanlig människa som går till jobbet som alla andra. Vad dom inte visste var vad som rörde sig innanför hans pannben. Att ta sig till jobbet kan vara riktigt svårt om man är en dåre. Allting kan bli svårt om man är en dåre, om man låter tankarna ta över.

Dåren är vaken före alla andra, för han måste göra allt i rätt ordning. Om han inte gör det kommer något ont att inträffa. Vem vet, kanske vilar det en förbannelse över en odiskad kaffekopp, därför får det aldrig finnas något odiskat. Dårens diskbänk är alltid ren och fin. Och vad händer om sängen är obäddad? Dåren ryser vid tanken. Har man en obäddad säng kan man nog räkna med minst en olycka innan dagen är slut.

När dåren äntligen lyckas ta sig ur lägenheten och tvångstankarna som den medför så kliver han rakt ut till nya faror. Världen är listig och försöker hela tiden lura honom. Ibland kan det vara nya brunnslock, någon försöker överlista honom och få honom att kliva på en A-brunn istället för en K-brunn.

Fast det riktiga helvetet börjar vid tunnelbanan, närmare bestämt i rulltrappan. Dåren tror att om han tittar ned för rulltrappan så kommer han att ramla. För dåren känner en kille som ramlade ned för rulltrappan, han var randig i ansiktet flera dagar efteråt. Att åka upp för rulltrappan är nästan ännu värre. Dåren tror att han ska falla bakåt för att ryggsäcken är för tung. Ibland funderar han på om det skulle vara bättre att ta hissen istället, fast den kan ju stanna…

Dåren är så jävla trött på den onda lilla gubben som bor i hans huvud, det är den onda lilla gubben som hittar på alla nojor. Den första han möter när han vaknar på morgonen är den onda lilla gubben. Den sista som säger god natt till honom på kvällen är samma lilla gubbe. Dåren vill knappt tänka på hur många timmar av sitt liv han slösat bort på att sitta och planera hur han ska förinta den onda gubben. Än så länge har ingen av planerna lyckats, så dåren har börjat inse att han nog får leva med gubben livet ut.

När han klarat sig ned för rulltrappan utan ränder i ansiktet väntar nästa prövning. Att få tåget att stanna så att dörren kommer mitt framför honom. Dåren har en väl utarbetad teknik för det. När de röda lamporna på skylten lyser ”1 minut” går han till den plats på perrongen som kallar på honom, vilket varierar från dag till dag. Han får en känsla i magen som talar om vart han ska stå. När han står där är det viktigt att ingen ställer sig framför honom för då kan krafterna mellan dåren och dörren blockeras. Så fort tåget blir synligt börjar han upprepa de magiska orden i sitt huvud. Dörren är min, dörren är min…

2 reaktioner på ”Inte ens en rubrik kan jag komma på..”

  1. Tack för att jag får följa dig/er! Är extra nyfiken på hur relationen mellan Greger och voffsen ska utveckla sig!

  2. Ja du, den relationen, den har varit frostig länge. Typ sen Greger insåg att han satt säkert. Det var bara de första månaderna han ansträngde sej, Beppe han har inte ansträngt sej över huvud taget 😉

Kommentarer är stängda.