Dag 23

Hösten har kommit för att stanna. Jag gillar att det har blivit svalare men blåsten är jobbig för dom som cyklar. Men Greger var stark som fan på cykeln idag först in av alla ca 20 min före tvåan som var en deca kille. Men hälsenan fortsätter att bråka under löpningen så han tog ett massage stopp efter ett varv sen har han bara joggat och det har tagit hela kvällen. Suck! Jag har ju liksom blivit bortskämd med att han är klar i hyfsad tid. Fast han kommer vara klar före kl 9 i kväll så det är väl ok ändå.

 4 fall på cykeln i dag också, Kamil stod för tre av dom. Tror att han böjar bli lite trött för det är oftast slarv med att klicka ur när han ramlar. Wayne körde också omkull idag igen pga. att styret måste ha gått sönder efter gårdagens vurpa, som jag förstod det föll ena pinnen på tempostyret av när han körde idag och då föll han. Steve fick såklart punka idag när Wayne körde på hans extra cykel. Här byter man cykel eller däck när man får punka, det är ingen som håller på och byter slang. Det är sånt som crewet roar dej med under löpningen. Fast inte riktigt alla.. Därför kör Greger just nu med ett träningshjul fram och ett 808 hjul bak och därför står det ett diskhjul och ett 808 framhjul utan slangar på vårat rum. Men jag har tagit av dom trasiga slangarna i alla fall. Det är bara de att jag tycker att det är bäst att han gör det själv så får han det som han vill, med minimalt med lim. Jag kan säga att det inte var speciellt svårt att få bort slangarna, av någon anledning är Greger allergisk mot väl limmade slangar jag tror att det är bara för att han tycker att det är så jobbigt att ta bort dom då.

Igår var det bara 2 st från decan som var före Greger i mål. Många som kommit för att köra decan är i skrämmande dålig form. Man undrar vad dom gör här om dom ens har gjort en singel IM tidigare. En kille kom in från cyklingen när Greger hade 5 varv kvar på löpningen. Vi förväntade oss ett gäng pigga, fräscha, hungriga atleter som skulle komma. Men inte då. Får se hur många som är kvar till slutet.

Min hjärna har skrumpnat ihop av understimulering, det är svårt att komma på någonting att skriva om varje dag, det händer inget nytt här av intresse precis. I går sa Mike att det känns som att dagarna blir längre och längre och det är så sant. Det som är en timme på klockan är en evighet i vår verklighet. Erika, Kamils medhjälpare sa att det känns som att vi alla är i något slags fängelseläger och vi blir inte utsläppta för ens tävlingen är slut. I början pratade vi med varandra men samtalsämnena har tagit slut så vi går mest runt som zombies och byter uppgivna blickar med varandra. Det är ingen feststämning precis. Jag vet att jag låter väldigt negativ men det här är nog fan bland det tråkigaste jag gjort förutom att konfirmera mej och att plugga körkortsteori. Visst jag skulle kunna skriva massor om atleterna och den enorma prestation dom gör, men åter igen, jag är så mätt på det här att jag orkar faktisk inte. När vi har kommit hem och landat kanske jag kan lämna lite mer detaljerad information om atleterna. Några har planerat att resa runt en vecka efter tävlingen, jag tycker så synd om dom. Vi ska bara hem, hem, HEM. Hem till potatisskörden, hem till dagisinskolningen, hem till vardagen och verkligheten UNDERBART.

Please follow and like us: