Ett helt inlägg om bara hästar.

Det fanns en tid i mitt liv när jag red väldigt mycket, ca 6 hästar/dag. Den tiden är förbi sedan länge, nu mera är jag solskensryttare dvs. jag rider bara när det är fint väder. I går var det fint väder.. 

IMG_5643

Gema 

Jag var 11 år när jag fick min första egna ponny.  Sen dess har det inte gått en dag som jag inte ägt en egen häst. I dag har jag tre hästar på mitt ansvar. Mitt holsteiner sto Gema, en stor kärlek. En sån där häst som passar mej som handen i handsken. Hästar ha olika personligheter och olika energier, vissa passar man bättre med och vissa sämre. Gema och jag klickade från första minuten jag träffade henne.  De senaste åren har hon gått som avelssto och rids inte alls just nu.

IMG_6647 (1)

Ronja och Savannah

I december köpte vi två små troll till prinsessorna. Ronja och Savannah, två helt underbara små shettisar.  Jag hade inte tänkt att mina barn skulle bli hästtjejer, eftersom jag vet hur mycket extra jobb det skulle innebära för mej. Men samtidigt så tycker jag att det är en väldigt bra ”skola” att ha fått med sej i livet. Man får lära sej att ta ansvar, att jobba fysiskt, få skit under naglarna, lära sej läsa djursens beteende, lära sej vara konsekvent, lära sej vara ledare osv. Det finns så mycket positivt att få med sej från hästlivet och någonstans så vill jag att dom ska få möjligheten att kunna stoppa den erfarenheten i ryggsäcken.

IMG_6138[1]

Jag hoppas att uppväxten med hästar ska finnas med som en positiv erfarenhet i sessornas liv.

När jag var 11-12 år gjorde jag några egna små terränghinder i en skogsbacke, sen dess har det varit återkommande att rida dit på vårarna (det går tjurar där under somrarna) och skutta över stockar. Alla hästar har alltid älskat det under alla år, bara lek och bus.

_DSC0826

Brorsdotter som precis påbörjat sin ridkarriär

För ett par månader sen fick min brorsdotter (två tum fyras dotter) sin första häst. Så nu i påsk tyckte jag det var dags för henne att hoppa lite terräng.  I söndags gick vi till skogsbacken och byggde en mini terrängbana. Där finns det lämningar från järnåldern och även spår av mina första hinder jag byggde för drygt 25 år sedan. Vissa kanske tycker att järnåldern är intressant, jag tycker att mina fornlämningar är intressantare. Att se en gammal murken stock och få upp minnesbilder från när jag hoppade just den stocken som barn. Jag har ju liksom lite svårare att relatera till järnåldern än till alla skutten över stocken. Tänk att en gammal stock kan få en att minnas specifika ridpass för mer än 20 år sedan.Få en att komma ihåg att när man var liten tyckte att det var stora hinder, det man idag inte ens skulle kalla hinder.

 

_DSC0832

Just där, under dom nya grenarna ligger mina gamla fornlämningar kvar. Då var hästen 135 cm hög, igår var den 175 cm. Kanske är därför hinden blivit minder..

I går lånade jag min systers häst så jag och två tum fyras dotter kunde inviga vår lilla terrängbana.  Det var två glada hästar som njöt av stockarna i solskenet och en ganska nöjd tjej som förmodligen fått lite blodad tand för att hoppa terränghinder. Och visst var det ett litet glädjepirr i mitt gamla fälttävlanshjärta också.

_DSC0837

 

 

Vad är viktigast, att det ser bra ut eller att det känns bra..

Våren är här och jag vågar vägra dieter, finner ingen lycka i att ha misslyckats varje tisdag när jag äter min semla/semlor.. Jag vet att lyckan  sitter i känslan och inte i magrutan.

Hur tänkte jag när jag skrev att jag skulle börja blogga? Nu när snön äntligen är borta och värmen kommer smygandes inser jag att tid vid datorn kommer det inte finnas mycket av, och jag är glad för det, för det betyder att jag äntligen kan jobba med trädgården och förbereda för odlingarna. Eftersom det finns  några som tycks finna någon form av glädje/intresse i det jag skriver så ska jag verkligen försöka hinna med bloggen också.

Jag väntar fortfarande på mina pusselbitar jag skickade till svarveriet. En aning frustrerande för en sån´ som mej som vill att saker och ting ska ske nu, gärna igår. Jag tycker inte om att vara beroende av andra oavsett om det gäller ett grupparbete i skolan eller en myndighetsperson som har orimligt lång handläggningstid på simpla ärenden. Jag ogillar det verkligen, att inte kunna jobba vidare som jag vill för att jag måste invänta svar. Då är det tur att man har flera projekt igång samtidigt så man pyssla med något av dom andra medan man väntar på att få gå vidare med det man höll på med.

Ett projekt  ( ja, jag ser det som ett projekt ”jobb”) är att komma i form tills FarmersFitness drar igång i maj. Jag tycker inte att det ser bra ut att vara otränad och samtidigt hålla i träningspass. Själv skulle jag inte känna så mycket förtroende för någon som sa att jag skulle göra si eller så och sen inte orkar göra det själv. Någonstans vill jag ju vara inspirerande för dom som kommer och tränar hos mej. Jag  älskar att träffa människor som är i god form, som utstrålar energi . Det gör mej peppad och inspirerad att träna.  Sen behöver god form inte vara lika med ett muskelberg, en kropp ser ju olika ut beroende på vilken sporta man utövar. En god form för mej är mycket kopplat till energi och glädje till rörelse och glädje till sin kropp.

_DSC0707

Att ha en egen gård ger ständigt tillfälle till träning. 

Att känna glädje till sin kropp är dessvärre ett problem för många och problemet är att man glömmer sin egen kropp i jakten på någon annans. Det är synd för glädjen borde ligga i att känna rörlighet, styrka och balans i sin kropp.

Just nu är just rörligheten i min stela kropp allt annat än god och just det är inte så tillfredställande och jag längtar tillbaks till min gamla smidiga kropp, men jag kan ändå känna glädje i att hitta tillbaks till den känslan jag en gång haft, för jag har en fullt fungerande kropp som jag har alla möjligheter i världen att göra smidig igen om jag bara väljer att lägga ned den tiden.

Något som jag tycker har blivit helt galet de senaste åren är alla som går på ”byggar dieter” året om. Jag har spenderat mång år i den världen och har haft väldigt stor inblick i den. Som en body builder eller fitness atlet ser ut på scenen så ser dom inte ut året om, trust me..  Den diet dom går på inför tävling tycks tyvärr ha blivit någon slags vardags diet för den ”vanliga Svensson tränaren” som verkar tro att man kan bygga sej en fitness kropp genom att dieta sej igenom livet. Det funkar inte riktigt så. Sluta vara så förbaskat rädda för kalorier, det är vår bränsle och våra byggstenar och vi behöver dom. Man får någonstans välja, vill jag gå ned i vikt eller vill jag bygga muskelmassa och äta där efter.  Det går inte att äta som en fågelunge och tro att man ska växa som en tjur.

Jaha, det är alltid intressant att skriva för jag vet inte vart det ska sluta när jag börjar skriva. I dag handlade det tydligen om träning och dieter.  Det är minst lika spännande för mej som för er vad nästa inlägg kommer handla om, för jag har aldrig någon aning. Det är nästan alltid blankt i mitt huvud när jag slår på datorn, det får bli vad det blir helt enkelt. Men det ju så jag skriver, utan röd trå, utan filter, hit och dit, fram och tillbaks. Det är bara att stå ut för det är så det är..

 

-Har du dam trosor??

Mr. Mjukisbyxa, Mr. Yogapants, Mr. Sundin..

Greger har aldrig, då menar jag aldrig mjukisbyxor på sej. Men här om dagen skedde det och barnens reaktion lät inte vänta på sej. Storsessan ifrågasatte omgående vad han hade för byxor på sej, lillsessan med lite mer bristfälligt ordförråd skrek med extas i rösten:   -PAPPA! och tittade med stora ögon samtidigt som hon pekade på byxorna.  Som den goda fru jag är nöjde jag mej med ett litet hånskratt.

Anledningen till att det ens fans mjukisbyxor i hans garderob är att han fått någon slags finsher träningsoverall vid målgång i Mexico. Storleken anpassad för en korpulent Mexican inte och inte för en liten sketen hobbit.

I morse var det åter igen dags att chocka barnen. Morgonpigga barn och trötta föräldrar resulterar i en pappa som drar på sej mammans mjukisbyxor, modell yoga, typ. (Han skulle bara att gå upp och sätta på tn´n och sen gå och lägga sej igen, måste jag säga till hans försvar). Jag hör storsessan utbrista: -Har du dam trosor på dej??  Åter igen, som den goda fru jag är har han fått frågan upprepade gånger under dagen –Har du dam trosor på dej?? Jag kan vara så sjukt lättroad ibland, det behövs inte mycket för att sätta guldkant på min dag om man säger så 🙂

IMG_7345

I dag har vi bjudits på sol, uuunderbart!!  Dagen har spenderats mestadels i stallet, mockning och ridning. Greger har snickrat upp (nästan klart) en låsningsbar foderfront till kossorna. Bra, bra, bra! Det låg liksom lite på mitt bord att fixa det, men jag blir trött bara vid tanken på två tum fyra. För det var så han sa Storebror, det är bara att ta några två tum fyra, köpa några balkskor och så sätter vi en bult här och en lång träskruv där och en kortare där, bla,bla,bla. Och sen gav han mej en tumstock för han tycket inte att jag kunde mäta med kvastskaftet. Jag hävdar fortfarande bestämt att Händige Harriet är mitt mellan namn, men Harriet tycker att det är svintråkigt att snickra och känner sej väldigt tacksam att Mr. Dam trosa tog på sej uppdraget.

-Har DU dam trosor på dej?? (Och vad tusan ÄR dam trosor???)

 

 

Ät upp köttet för tusan..

Tankar om att äta sina egna djur. Är dom bara en produkt, ett nummer? Nej inte hos oss ialla fall, dom är Asta, Ebba, Wilma och Lilleman.

I dag tänkte jag presentera Wilma, Astas kalv som hon fick förra året. Alla kalvar är söta, men Wilma var utöver det vanliga, den vackraste kalv jag sett. Hon behövde ingen hjälp till världen, hon stod i hagen när jag kom ut på morgonen.  Vi hade bestämt innan att om det blev en kviga skulle hon få vara kvar som avelsko. Vad är det för skillnad på en ko och en kviga? En kviga har inte fått någon kalv, om man ska resonera som en mjölkbonde så är det inte en ko förens den har kalvat två gånger. När den har kalvat en gång är det en förstagångskalvare.

0FB2153D-3BFE-4AAC-80D4-B1FE8032D004

Wilma några timmar gammal

Wilma var inte bara vacker hon var också väldigt blyg. Det har blivit bättre med blygheten men hon är fortfarande den som kommer och sätter sej i knät direkt. Tanken är att hon ska få sin första kalv nästa år.

_DSC1594

Wilma 9 månader

Att hålla på med nötköttsproduktion är långsiktigt. Vi brukar få frågan om vi har något kött att sälja, ja det har vi… 2018, eventuellt. I år ska vi inte slakta något. Det här året kommer vi bara få en kalv, om den blir en tjur så slaktar vi nog nästa år. Men då ekar det i vår egen frys så då har vi inget att sälja. Nästa år får vi förhoppningsvis tre kalvar och dom bör vara slaktfärdiga någon gång under 2018. När det är så långsiktigt måste man förstå att det är inget man gör för att bli rik. Timlönen utslaget per kilo kött är skrattretande. Vi gör det här för att kunna äta kött med ”gott samvete”.

Sen går det ju diskutera hit och dit om det går att äta med gott samvete om man ska äta kött överhuvudtaget, hur vida man har rätten att döda och äta upp någon annan.

Jag har varit helvegetarian i 10 år, sen började jag äta fisk och skaldjur och gjorde det i ca 10 år. Det fanns två anledningar till att jag blev vegetarian. En var att jag var och är väldigt petig, det får inte finnas senor, broskklumpar, synligt fett eller blodådror i köttet. Den andra anledningen var att jag hade svårt att äta mina vänner. Jag var bara 10-12 år när jag slutade äta kött. Vi hade några grisar som slaktades till varje jul och ett par tjurar som också slaktades. Jag lekte ju med dom där, satte koppel på grisarna och hoppade hinder med dom, i brist på egen häst så fick tjurkalvarna agera som substitut. Jag borstade på dom och gjorde egna små täcken till dom. Jag hade inga problem med att dom skulle slaktas och ätas upp, jag var alltid med vid slakten och tyckte att det var jätte intressant. Men att jag själv skulle äta dom kändes inte rätt, inte då när jag var i 10-12.års åldern. Det var först när jag blev gravid jag blev köttätare, kroppen skrek efter kött.

IMG_6872

Kanske kommer det en dag då våra prinsessor också tycker att det blir konstigt att äta sina vänner, då är det tur att dom har en mamma som är en jävel på att laga vegetariskt.

Jag kan till viss del köpa att man tycker att det är fel att döda och äta djur, men då ska man inte heller använda andra produkter som kommer från djur. Skinnskor, läderbälte, plånböcker i skinn, väskor mm, för då tycker jag att man är en jävla hycklare. Än värre är det med dom som inte kan förstå hur man kan äta upp sina egna djur men gladeligen kan gå och köpea en oxfile´ på ICA utan att ha den minsta aning om vad dom äter. Hur levde den kossan, var den lycklig? Om den var svensk har den förhoppningsvis varit lycklig, men jag skulle aldrig köpa kött som inte var svenskt.

När vi var i Italien åt vi nötkött som serverades på en het stenplatta, det skulle tydligen vara väldigt fint. Jag kunde inte äta skiten, det köttet kom inte från en lycklig ko, det kom från en smutsig ko. Har man jobbat i ladugård och mockat ut djupströbädd då vet man hur skit luktar och om köttet smakar så kan jag garantera att det har varit en smutsig ko för skitsmaken sätter sej i köttet. Den kossan hade bara varit en produkt bland många andra, en produkt där man inte sett till individens behov.

Att äta köttet från egna djur gör att man känner en helt annan respekt och tacksamhet för maten. Jag har förmånen att få följa mina djur från första till sista andetaget, jag vet att dom inte har upplevt en enda dag med stress i sitt liv. Jag har en personlig och kärleksfull relation till mina djur, jag möter dom som enskilda individer och jag känner deras olika personligheter. Jag gör allt för att dom ska få leva ett så naturligt och fritt liv som möjligt. Dom går ute året runt, har en stor hage, två ligghallar en att sova i och en att äta i. Enligt mej och mitt djuröga så är dom mycket lyckliga kor.

Det är inte så att man ser framemot den dagen det ska slaktas, men nu är det så att vi har tagit beslutet att äta kött och det här är vårt sätt att ta ansvar. Rätt eller fel, det är till stor del en filosofisk fråga och som fd vegetarian har jag vridit och vänt på den många gånger. Och jag tror att svaret måste var och en hitta inom sej själv, man kan och ska inte tvinga på någon annan sin uppfattning. Däremot vill jag väcka en liten tanke hos alla andra som också valt att vara köttätare. Köttbiten du köper har en gång varit levande och nu får du tillgång till köttet. För att visa någon form av tacksamhet och respekt till djuret tycker jag att det borde vara alla köttkonsumenters ansvar att se till att det bara finns ”lyckligt” kött i butikerna. Köp inte skit du inte vet vad det är. Lycklig kött är oftast dyrare, ja, men det är kanske värt dom kronorna för att kunna äta med gott samvete. Och släng för gud skull inte köttet, ät upp. Allt annat är totalt respektlöst mot djuret som fick sätta livet till för din skull, om man slänger maten då dog den ju liksom i onödan.

Nu ska jag avnjuta en fantastiskt god egenproducerad Angusburgare till lunch..

Energi 2009, I will find you again..

I morse möttes jag av detta när jag tittade ut genom mitt fönster. Ambitionsnivån för dagen rasade drastiskt. 

_DSC0612

10 cm fucking  nysnö!! Hmmm, i vilken ordning ska jag ta det, ska jag beskära äppelträden först och ta hallonhäcken sen, eller ska jag göra tvärt om?? ELLER ska jag lägga mej i fosterställning i soffan och ligga kvar där tills den här j-la snön har försvunnit. Det fick bli lite sådd av mynta, timjan och humle istället för beskäring av äppelträd.

Hittade 7 år gamla bilder på mej när jag startade upp min gamla dator. Det är med blandade känslor jag ser på bilderna. Det var en fantastiskt bra tid i mitt liv som bilderna togs men nu blänger jag lite avundsjukt på den där tjejen.

IMG_7310

Nu ser livet annorlunda ut och är fortfarande helt fantastiskt och underbart och jag är otroligt tacksam för mitt liv och mina prinsessor och för Greger.  Men det är två helt skilda liv det som är nu och det som var då.  Det är inget jag tänker på i vanliga fall, inte alls faktiskt. Men när jag såg bilderna kände jag ett litet, litet nålstick i hjärtat, för jag saknar den känslan jag hade i kroppen då. Känslan av lätthet, energi, en outtömlig källa av energi. Känslan av att orka hur länge som helst, att aldrig ta slut. Känslan av att varje liten muskel i min kropp var tränad och stark. Känslan av ett flöde, ett flöde av energi som nådde ut till varenda liten cell i kroppen.  Känslan av den frihet som en frisk och hel kropp ger.

Det var då, sen träffade jag Greger (allt är som vanligt hans fel) och nu är känslan annorlunda. Nu är man en trött småtjurig småbarnsmorsa med en kropp som fortfarande dras med känningar av foglossning och en söndersnittad mage.  Och visst har det varit värt det, jag har ju fått två magiska prinsessor.  Det är mitt liv nu och jag skulle inte vilja byta bort det, men som jag skulle vilja uppleva den där känslan i kroppen igen, en känsla av harmoni där ingen kroppsdel bråkar och protesterar.

_DSC0623

Man ska blicka framåt men jag slänger en blick bakåt och ger mej tusan på att hitta tillbaks till den där känslan igen. Dax att flytta röven från soffan till träningscykeln och skrämma liv i den här motsträviga mjölksyrakroppen igen.

Helgen som gott sammanfattar jag med denna bild: mockat skit..

_DSC0386

I dag är det måndag, ny vecka, nya möjligheter 🙂

 

Bitterkärring, that´s me..

Man ska inte lägga alla ägg i samma korg heter det. Jag tycker nog att vi har lyckats sprida ut dom rätt så bra.. 

_DSC1650

Föreläsningar, personligcoaching, uthyrning av festlokal, FarmersFitness, väldigt småskalig uppfödning av köttdjur, det är det som vår verksamhet består av idag. I år hoppas jag att grönsaksförsäljning och sommar cafe´ kan läggas till listan.

31D58F63-10AB-4CB4-86A5-2DD4ED05E5DF (1)

FarmersFitness

Kom ett litet steg närmare sommar cafe´ här om dagen när jag var i kontakt med kommunen och fick svar på en fråga som jag sett som ett som ett hinder. Svaret på min fråga var positivt för min del, så nu återstår bara två större pusselbitar som ska sågas till och tryckas på plats innan det är genomförbart. Den ena pusselbiten har jag skickat iväg till hyvleritet och hoppas att den kommer tillbaks som jag har tänkt mej annars så får jag svarva fram en ny bit och hålla tummarna att den passar.  Den andra biten är lite mindre och jag börjar fila på den till helgen.   (Herregud, kommer jag från Göteborg eller? Fröken ordvits där..)

Jag tränade igår! (20 min)  Har pinsamt mycket träningsvärk idag. Sen i slutet av november har jag kanske fått ihop 10 träningspass. Har jag varit sjuk? Nej, det har varit vinter. Jag hatar fucking vinter, har ingen lust att göra något annat än att sitta i soffan och doppa mackor i te´t. Och då gör jag det.  Jag älskar att träna, jag menar verkligen det. Att få vara för mej själv ute i mitt eget gym, eller cykla på bra asfalt med vinden i ryggen en solig dag det är livskvalite´. Och jag gör det mer än gärna 9 månader om året. När jag går och lägger mej på kvällen längtar jag till nästa träningspass, på riktigt.

Sen blir det vinter… Och viljan och motivationen sjunker i takt med minusgraderna.  Jag var nöjd med vintern vi hade i december förra året, flera plusgrader och ingen snö i sikte. Alla klagade på vintern, jag förstår inte, bättre vinter kunde man inte få. Sen kom det nya året och bjöd på snö och minusgrader. Folk var SÅ glada att vintern äntligen hade kommit. Jag känner att bitterkärringen inom mej börjar vakna från sitt sommar ide. Det blir ännu mera vinter och ännu kallare -27 grader. Folk är inte lika glada över vintern längre och bitterkärringen har nu vaknat helt och rest sej med full kraft.  Jag blir galen när vattnet har fryst i stallet och vill bara skrika: Nu får ni fan komma hit och bära vatten ut till djuren era jävla vinterälskare, det var ni som bad om det här..  Visst vintern kanske kan vara fin om man sitter inne i en varm lägenhet eller villa och på sin höjd måste skotta uppfarten. Och man kan gå ut och åka på sina jävla längdskidor nån timme när solen skiner. Men om man bor på en gård i ett gammalt dragit hus och har djur som måste skötas om oavsett väder och vind och man nästan drabbats av kallbrand på grund av att man förfrusit fingrarna när man släpat 3-400l vatten/dag  i 20 minusgrader, då tycker man inte att vintern är sådär jätte kul.

Det var ett långt utlägg om varför jag inte har tränat under tre månader. Det är samma sak varje år, jag har ingen lust helt enkelt och då skiter jag i det. Jag lider inte av vintertrötthet, jag lider av vinterbitterhet. Men nu är våren i sikte och bitterkärringen har gått i ide igen och träningsnarkomanen börjar sträcka på sej och vakna upp ur sin vinter dvala. Hej träningsvärk, välkommen tillbaks.

 

 

Bland tomtar och spöken

Att bo på en gård som är 200 år gammal har sin charm. Det finns så många historier bevarade i väggarna och husen talar till en om man bara är villig att lyssna.

Som jag skrev tidigare är det inte bara jag, Greger, barnen och alla djur som bor här. Vi delar även hem med gårdstomten och spökena. Jag gillar dom och har vant mej med att dom finns här, men första veckan vi bodde här var jag rädd. Jag minns att Greger skulle åka iväg och att jag var själv hemma med en nyfödd sessa. Vi var på nedervåningen plötsligt hörde jag att det var någon på övervåningen det slamrade och smällde.  Jag gick ut i trädgården och där satt jag  tills Greger kom hem. De första åren tyckte jag också att det var obehagligt att kliva upp på natten för att det var så påtagligt att det stod någon i hallen och tittade på mej.

Stora sessan pratar dagligen om sin spök kompisar. När vi var i Italien bodde min mormor här i 6 veckor, det första hon sa när vi kom hem var: -Vet ni att det spökar här?  (Det är klart vi visste).

Nu har det varit lugnt i boningshuset länge fram tills för någon vecka sedan. Vi hade gått och lagt oss men inte somnat. Vi hör hur prinsessan kliver upp ur sin säng och tänder lampan. Greger säger nåt i stil med jaha, nu kommer … Men hon kom aldrig så han gick upp och kollade. Hon låg och sov som en stock i sin säng och lampan var släckt. Greger är i vanliga fall väldigt skeptiskt till det här med spöken, men den här gången kan inte han heller hitta någon förklaring till vem det var som var uppe och gick. Det var så tydligt, vi hörde det båda två.

Det finns några byggnader på vår gård, en byggnad jag undviker att gå in ensam i är spökhuset. Det är en flygelbyggnad där tjänstefolket bodde (bor).  Där är det så påtagligt att det är någon som bor. Det är en speciell doft och kyla i huset, speciellt i ett av rummen. Jag tittar aldrig mot fönstren på spökhuset när jag går in på kvällarna, för jag vet att det gömmer sej en dam bakom gardinerna. Mormor påstod att hon hörde någon knacka på fönstret när hon var ute i trädgården och höll på.

_DSC0545

En sko jag hittat i spökhuset, kan det vara damens månntro?

I stallet finns gårdstomten och drängen, dom gillar jag, känner mej trygg i deras sällskap. Det kan dock ibland vara irriterande när dom lånar saker utan att lägga tillbaks dom.  När jag har blivit tillräckligt frustrerad och irriterad då helt plötsligt ligger det jag söker på sin plats, där jag redan har kollat 100 gånger och konstaterat att det inte finns där.

AdobePhotoshopExpress_2016_03_01_185155

Vad vore en gård utan sin gårdstomte, som en godispåse utan godis.

Gårdstomten hänger även i hönshuset och på logen, drängen däremot tror jag bara är i stallet. På logen finns någon annan/annat men jag vet inte riktigt vad. Det är en annan känsla bara. I snickarbon´ finns en gubbe som ständigt tittar en över axeln och kollar att man gör rätt, honom gillar jag också. Jag har egentligen ingenting emot damen i spökhuset heller, men det är något med det huset som ger mej obehag. En rysning på ryggen.

_DSC0538

Det gäller att hålla sej väl med gubben i snickarbon´om man vill få låna hans gamla grejer.

Hon måste ju vara lite småknäpp den där brudern. Ja, kanske det, det får ligga i betraktarens ögon,  jag har ett rikt liv åtminstånde. Jag behöver inte spela tv spel för att fly från verkligheten eller få spänning i mitt liv. Min verklighet har många dimensioner och jag upplever spänning varje kväll jag går förbi spökhuset. Knäpp eller ej, jag är en lycklig jävel i alla fall. 🙂

Sov gott, moohahaha…