I går kväll var det simträning. Jag var ganska osugen på att åka dit, försökte smita undan men G sa att jag skulle åka.

Simningen (crawl) har varit ett stort problem för mej. Jag är en jävel på bröstsim men när jag ska simma 11,4 km är det nog bra att kunna crawla.

I tv serien Mot alla odds är det en kille som har svårt att gå, han säger att han måste tänka på varje steg han tar. Precis så har simningen varit för mej. Ingenting har gått av sej själv, armarna har tvärvägrat att sammarbeta, jag har sett ut som en halt häst när jag orytmiskt har försökt ta mej fram.

Men igår hände det något. Jag låg och plaskade på och tänker: Vad fan hände?? Helt plötsligt bara funkade det. Allt blev så himla enkelt, armar och ben gjorde vad dom skulle utan att jag behövde påminna dom. Om det är så HÄR enkelt att crawla kan jag förstå varför folk väljer det framför bröstsim.

Nu när jag äntligen har hajat grejen längtar jag till nästa simpass för att se om känslan finns kvar.

Nu ska jag åka och tatuera in Diva i svanken 😉