När jag skulle gå in från stallet i torsdags kväll fick jag sån´ himla lust att springa lite, fick en känsla av att benen skulle vara bra. Tänkte att jag bara skulle springa några hundra meter bara för att känna hur det känndes i vaden.

Jag hade historiens sämsta skor på mej ett par gamla helt utslitna joggingskor som jag bara har när jag är i stallet, dom glappar och det finns absolut ingen stötdämpning kvar. Men jävlar vad bra det gick! Det gjorde inte ont alls. Jag sprang inte, jag kutade i ren lycka. Dom där hundra metrarna blev 3 km istället. Jag behövde inte stanna och stretcha en enda gång, däremot blev jag tungen att stanna och hämta andan några gånger för att jag sprang så fort. Jag vet inte om det var skorna som gjorde det men bra kändes det ialla fall och det är huvudsaken.

I dag har jag varit ute på en racer runda med en kompis, vi körde i nästan 2 timmar. Hon var bakis och sliten så vi körde inge fort utan ljög mest :).

När jag kom hem åkte vi och hämtade ved (livet på landet), så då passade jag på att löpa/ gå hem från vededlasstningen. (Jag valde mellan det och åka på simträning men benen var orakade ;)). Jag hade garderat mej med ett annat par utslitna skor och det funkade rätt hyfsat idag också. Men det var ju det där med att lyssna på kroppen.. Så jag körde på med rehab träningen och varvade löpningen med promenad och stretch.

Tack kroppen för att du börjar funka igen! Nu ska jag gå och raka benen, simträning i morgon :).