Min vän Catarina skrev en kommentar:

Jag är inte riktigt där än att våga anmäla mig men jag är en bit på väg.
Har en tendens, att om jag lägger för stor press på mig, så blir jag anti träningen.
Därför har jag bestämt mig för att börja träna ordentligt igen och känna av kroppen längre fram och då anmäla mig.
Vill inte tappa glädjen i att träna, så jag ska ”lura” mig själv lite och träna för att det är kul och inte pressa mig till något som kommer att slå tillbaka. Vill inte ens genomföra drömmen om det inte känns rätt i kroppen på vägen dit.

Det är jätte bra att du är en bit på väg :), men jag tycker att du tänker lite bakvänt. Om ens dröm är att ställa upp i en tävling då är det första steget att anmäla sej, annars kommer man aldrig komma dit. Om man är anmäld så har man påbörjat vägen mot målet, man kan se det som det första delmålet på resan. Det krävs mod att anmäla sej för då blir drömmen verklighet och det kan vara läskigt, men det är ännu mer skrämmande att förneka sej själv genom att inte våga.

Om man skulle bryta benet eller nåt på vägen är det inte värre än att man inte kommer till start. Men då kommer man vara så sjukt taggad så att man anmäler sej till nästa tävling så fort det går.

Jag har anmält mej till tävlingar så många gånger utan ha en aning om hur jag ska fixa det. Många gånger när jag kommer till tävlingen och ser alla som ser så himla flashiga ut med de senaste prylarna har jag frågat mej själv: Vad fan gör jag här?

Men du ska veta att många gånger är alla prylar ett sätt att döva sin egen ”ångest”. Man har saker bara för att man tror att man ska ha det, alla andra har ju det. Men så länge man inte befinner sej på elit nivå är det inte prylarna som avgör. För oss motionärer är en sekund hit eller dit inte så viktig.

Om du skulle komma sist i din första tävling så spelar det ingen roll. Då har du ialla fall gjort det och du vet vad du ska förbättra till nästa gång, det är väldigt ovanligt att vinna första gången man ställer upp 😉

Om det går skit så kommer förmodligen ingen annan deltagare lägga någon värdering i det, man är så fokuserad på sin egen prestation att man är ganska ointresserad av vad de övriga startfältet har pysslat med. De enda som kommer att dömma är dom som står i publiken och är ”världsmästare”, men dom har ens inte kommit till start = looser..

Jag vet inte vilken tävling du har som ditt mål men jag vet många som pratar om att ställa upp i korta klassen i Sala Silverman. Till er vill jag bara säga KÖR! Den är så pass kort att ni alla skulle kunna genomföra den redan i dag, man behöver inte springa maran på 2,30 för att ställa upp. Tänk på hur kort den faktiskt är istället för att måla upp en bild av att den är skit jobbig för det är den inte. Plocka isär sträckorna så är det inte så farligt. 650m kan alla simma, 3 mil kan till och med min farfar cykla, 7 km,  om du inte orkar springa det så kan du ju alltid gå (det är det många som gör).

Förlåt Catarina för att jag hängde ut dej. Men det handlar inte bara om dej, du har MÅNGA medsystrar (det är oftast tjejer) som inte vågar tro på sej själva. Vakna upp och inse hur grymma ni är, att ni kan göra precis allt ni drömmer om. Och kom ihåg: Skit i vad andra tycker! (Om dom inte tycker att ni är bra 😉 ).

”Bara de som riskerar att gå för långt kan komma underfund med hur långt de kan gå”  (T.S Eliot)