I lördags var det dax för Kalmar IM.

På fredag kvällen när vi hade kört cykelbanan på Öland (med bil) och träffat på massa gamla kompisar kände jag att det här skulle bli riktigt kul.

06.45 stod vi i vattnet på lördag morgonen och väntade på att starten skulle gå. Nationalsången spelades och startskottet gick, ca 1500 personer kastade sej iväg i vattnet, ut i kriget.

Första varvet var en katastrof det var krig hela vägen. Andra varet gick betydligt bättre, jag fick simma relativt ostört och hittade flytet. Men planen att förbättra simtiden var rätt körd, kom in ca 1 minut snabbare än förra gången.

Efter en lång växling gav jag mej i väg på cykeln. Jag startade ganska lugnt och gav benen en chans att värma upp, lät mej inte ryckas med när jag blev omkörd. Väl ute på Öland började jag trycka på lite och cykeln svarade på en gång. Öland bjöd på en fantastisk cykling, det var lätt och gick snabbt. På vägen tillbaka tappade jag kedjan mitt i uppförsbacken på Ölandsbron och tappade samtidigt motivationen. Ett ruttet ställe att tappa kedjan på. På med kedjan och tjurigt starta i uppförsbacke. Oljig och jävlig cyklade jag vidare men inte med samma entusiasm.

Cyklingen på Kalmarsidan var skit ren ut sagt. Det var knigsigt, bitvis väldigt skovlig asfalt och motvind. Efter ett tag visste jag inte om dom jag mötte låg före eller efter, men tänkte att dom måste ligga efter. När jag körde om en kille passade jag på att fråga om dom var före eller efter oss, svaret blev.. FÖRE. Suck!! Fick då för mej att vi skulle köra två varv på den där jävla skit banan, ångest. Hade kramp i magen och lyckades spy från cykeln. Det var riktigt, riktigt segt ett tag men jag lyckades samla ihop mej och öka den sista biten. Mest för att jag hade tröttnat och ville kliva av cykeln så snart som möjligt.

Efter ännu en historiskt långsam växling gav jag mej ut på min promenad. Tänkte inte ens tanken att försöka springa innan vad krampen släppt, det tog ca 5 km. Efter ca 2 km kom Greger i kapp mej, han hade också haft en skit cykling hade gått i väggen totalt efter 13 mil. Han hade skasår på fötterna men annars känndes det ok på löpningen sa han. G sprang vidare, han sa att han sprungit om Lisa för ett tag sen så jag visste att hon snart skulle komma ikapp mej. Hoppades att hon skulle ha tid att gå en stund med mej. Efter ca 5 km kom Lisa och gjorde mej sällskap :). Vi sprang lite grann men la ned det ganska snabbt och gick i stället. En lång prommenad där vi hann avhandla det mesta här i livet. En prommenad som också gjorde jävligt ont mot slutet, vi visste att om vi skulle stanna så skullle benen aldrig komma i gång igen, så det var bara att forsera frammåt meter för meter ivrigt pratandes för om det blev tyst skulle man hinna känna efter, och det vill man inte. Lisas syster Sofie slog följe med oss ett tag men efter några km började det pirra i löparbenen igen och hon sprang i väg provocerande lätt :).

Efter 14.42 minuter kom vi i mål, ganska pigga trots allt och väldigt hungriga.

På kvällen frågade jag Greger hur han känner efteråt, om han är nöjd även om han gjorde en av sina sämre tävlingar. Han sa att han kände sej nöjd ändå. Själv känner jag ingenting, på cyklingen tänkte jag att jag vet ju att jag kan det här har redan gjort det en gång, har redan bevisat det för mej själv så varför ska jag slita en gång till? Gnistan infann sej aldrig riktigt någon gång under hela tävlingen. På fredagen kändes det som att det skulle bli riktigt kul, men när det väl var dax kände jag mej helt likgilltig, tyckte faktiskt bitvis att det var riktigt tråkigt. Jag vill hellre vara hemma och mysa med prinsessan eller i skogen och plocka svamp.

Jag måste ha en utmaning för att det ska sporra mej att ta i, en IM är ingen utmaning längre, fast jag gick i princip hela maran så hade jag nästan 1 timme och 20 minuter till godo, då är det ingen utmaning. Tyskland var en utmaning som jag fortfarande är lite små bitter över att jag var tvungen att bryta. Men just nu är jag mätt på träning och tävling vill som sagt var hellre plocka svamp än träna.

Hur blir det med Schweiz då? Jag vet faktiskt inte, det är 3 veckor dit och jag är ruggit omotiverad och har en 2 cm lång blåsa mellan benen efter lördagens cykling. 18 mil kan man bita ihop när man har musskav men inte i 36 mil. Jag fick låna med mej Sofies flash sadel hem och ska provcykla med den, bestämmer mej efter det.

För er som vill läsa mer om Kalmar IM och träning så kan jag verkligen rekomendera Sofies blogg www.lanttolife.se , hon är en betydligt mer hängiven och ambisiös bloggare än mej.

 Jag och Lisa efter målgång.