Har en vän som går och väntar på att bebisen ska komma ut. Alla som varit gravida vet att ju närmare dagen D man kommer och ju större magen blir desto mer tvivlar man på sin förmåga att föda barn. Man frågar sej hur fasiken det är möjligt att det som har gjort magen så enorm ska kunna komma ut och hur jävla ont kommer det att göra?!

Jag gjorde en jämförelse med att göra en ironman. -När den väl är ute har du förträngt hur det var att få ut hen. Ungefär som att göra en IM, när man korsar mållinjen har man glömt hur jobbigt det var.

Svaret från min underbara vän -Haha, då går mina tankar till Greger som ska göra 30 st och jag bara en.

-Precis, vad oroar du dej för. Tänk att föda barn 30 dagar på raken.

-Nu fick jag helt ny målbild.

Ganska kul tyckte jag 🙂 Önskar bara att jag kunde vara i hennes hjärna och se framför mej att föda barn om och om och om igen. Haha..

Till dej min fina underbara vän: du har gjort sånt som är värre, tex. att gå förbi godishyllan när du är godissugen utan att köpa ngt. 😉

 

Och nu.. dagens bilder.

Jag gillar den här bilden för att han inte ser ut som en galning.

 

Målgång. Lycka!!

Sitter och studerar resultattavlan efter målgång. Lättnad. Mycket att smälta och försöka förstå att det äntligen är över.

Greger, Ferenc och Uwe. 3.a, 1.a och 2.a. Ingen av dom är över 170 cm. Tror det kan vara en fördel att vara liten vid sådana långa lopp.

På flygplatsen träffade vi på några basket killar som spelade i NBA. Dom kom fram och frågade vad som hade hänt med G´s fötter. (Fötterna var bandagerade). När G berättade vad han hade gjort blev dom så imponerade att DOM frågade om dom fick ta en bild tillsammans med honom. Det blev en ganska rolig bild, haha..

Nu är det äntligen slut på gamla bilder, men snart kommer det komma nya :). Inte i morgon.. 😉