Här kommer en triologi med början dag 1 till 4.
Äntligen gick starten vid 15 tiden den 16:e juni och ca 40 förväntafulla deltagare fick en efter en starta igång i en kortege med en minuts lucka från Oceanside i Kalifornien. Först efter ca 30 kilometer fick man själv välja vilken fart man ville. I Oceanside var det molnligt och ca 20-25 grader under dagen men redan efter två timmar med en klättring på ca 1000 höjdmeter över berg in mot högplatån och öknen så hade redan temperaturen stigit 15 grader och värmen var en faktor som man kände av – våren i Sverige har varit allt annan än varm så att komma från kyla till drygt 40 grader är förstås en stor skillnad.
Framåt eftermiddagen samma dag var kom vi till den högsta punkten och därmed den första utförskörningen som gick utför en mil med en snitthastighet på drygt 70 km i timmen – knappt så att följebilen kunde hänga på, direkt efter utförskörningen så hamnade man mitt i öknen med ingen eller ytterst lite inverkan från människor, bara kaktusar och skallerormar…
Första natten hade kommit, fantastisk känsla att vara ute i öknen och bara cykla mil efter mil i mörkret med endast lamporna från följebilen som vägledare. Temperaturen mitt i natten var runt 40 grader. När solen steg upp på morgonen vid 7 tiden hade jag cyklat 17 timmar utan någon sömn eller vila utan bara kortare stopp på någon minut. Dryck och mat (i den mån man kunde äta) serverades från bilen och man åt cyklandes.Under cyklingen under natten hade jagtydliga tecken på uttorkning med kraftiga kramper i ben till och från. Framåt tretiden dag två och 24 timmar in i tävlingen så hade temperaturen stigit till över 45 grader- outhärdligt varmt och vi beslöt oss för att ta en vila i husbilen som möte upp oss i öknen, tyvärr orkade inte kylan från kylanläggningen med utan det var runt 40 grader i husbilen och det gick inte att vila. Vi tog istället ett bad i Colorado river som hade en temperatur på ca 28 grader. Upp på cykeln igen och vi kom över gränsen till Arizona innan mörkret föll.
30 timmar in i tävlingen och ca 45 mil hände det som inte får hända- total kollaps med kraftiga kramper och började spy. Försökte tvinga i mig mer mat och dryck men utan någon större framgång.
Beslut togs att jag var tvungen att komma till sjukhus omedelbart, väl där så påbörjade med att ta blodprov och vägde in mig- jag hade tappat 6-7 kilo kroppsvikt under de första 30 timmarna av tävlingen. Tre påsar på 1 liter styck intravenöst med vätskeersättning sattes in och efter tre timmar så tog man blod och urinprov som efter analys visade sig ha ytterst dåliga värden då njurarna inte fungerade som dom skulle. 8 timmar senare och ytterligare tre liter ersättning så fick jag lämna sjukhuset. Jag var nu absolut sist av alla och dom flesta var 6-12 timmar före mig i distans.
Min crew visste inte ut eller in om vi redan så här kort in i tävlingen skulle ta beslutet av bryta eller fortsätta – det som talade mot att vi skulle fortsätta var mitt tillstånd och att vi låg så långt efter att vi troligen inte skulle komma till första ”CUT OFF” snöret i Dorango som var ungefär 160 mil från start och där ska man ha passerat efter 96 timmar. Samtidigt var det värt att ta beslutet att fortsätta och ta chansen att försöka hinna dit i tid. Följande två och en halft dygn var uteslutande tid på cykeln och vi hade kontakt med tävlingsledningen som via den gps trackern man har på sig hela tiden kan följa vart man är hur snabbt man cyklar och att försöka få till lite mer tid.
Vi började få in rutiner med att spreja mig med isvatten via en blomspruta genom fönstret för att kyla ner kroppstemperaturen samt dricka iskalla drycker hela tiden. Väl framme i Dorango ”endast” 4 timmar efter ”cut off ” tiden fick vi tillstånd att fortsätta då snitthastigheten hade varit så påtaglig mycket bättre sista dygnen. Min första riktiga vila kom efter 4 dygn och vi lyxade till den med 3 timmar sömn var välbehövlig för kropp och själ. Inne på dygn 4 så hade vi kommit förbi öknen och kommit in mot Colorado. Här väntade nya utmaningar.
Fortsättning följer i nästa del som kommer om ca 24 timmar efter denna publicering
Efter att ha följt din framfart på happymtb’s forumtråd om RAAM,
Så vill jag bara skicka en enorm klapp på axeln!
Du har genomfört en enorm prestation!
Så djupt imponerad!:)
Stort grattis till Greger och Teamet! Följde med spänning er framfart via tråd på Happy. Led mer Greger när det såg ut att ta slut redan i öknen. Vilken återhämtning! Inte ens omräknat till antal VR går det att förstå hur långt det är. Lyfter på hjälmen!