Dag 5 till 8

Time station – vad är det ?

480 mil är uppdelad i 55 delsträckor och varje delsträcka är på mellan 5 och 12 mil.

När man kommer till en time station så ringer följebilen in till head quarter om man ankommit dit och sedan är det bara att fortsätta till nästa- målsättning för varje vad brukar vara att klämma av 3 stycken delsträckor i taget och helst 6 stycken per dag. Vissa dagar går det bra men vissa går det inte lika bra.

Terrängen kan vara så helt olika, vissa sträckor är det nerför och medvind och vissa är uppför och motvind ..

Asfalten i USA kan jag nog beskriva på 100 sätt. Allt från obefintlig till den lenaste , skönaste och snabba underlaget. Tyvärr har inte Obama lagt en cent på underhåll av vägarna dom senaste åren utan dom har nog gått till att jaga terrorister över hela världen.

Mestadels är underlaget betongplattor som sitter ihop med en sträng tjära/asfalt och det blir en skarv mellan dessa som slår till styret varje gång man passerar en betongplatta – vilket sker mer eller mindre varje sekund om man har lite fart. Mina händer har 10 blåsor stora som russin ett på varje finger pga att man håller krampaktigt i styret för att inte tappa kontrollen över cykeln.

Oftast ligger man på väggrenen som kan vara allt från 50 till 200 centimeter bredd- tyvärr ligger även där allt skräp och grus så man lätt få punkteringar.

Dag 5 närmar vi oss Colorado och dess dess ”Great mountains”.  Under e n hel dag kunde man cykla kanske 48 mil med bara två läggen uppför eller nerför 8-10 km i timmen uppför och upp mot 100 km i timmen nerför. Dagtid var det inget problem nerför men på nattetid kändes det farligt att ligga över 80 kilometer i timmen utför då man har så dålig sikt framåt och extra farligt om det var kurvor.

Från det att vi lämnade Dorango som var den föregående cut off platsen så fanns det bara en sak i huvudet- jag måste köra snabbt och mycket – väldigt mycket för att klara nästa cut off som låg nära Mississippi floden och där måste man infinna sig innan 192 timmar (8 dygn). Vid dygn 6-7 började vi få kontakt med några andra solo cyklister – dom såg otroligt slitna ut och gav bara en snabb replik tillbaka när man passerade dom med en nickning eller ”go for it”.

Temperaturen var lite mer behaglig på dagarna med runt 37 grader och på nätterna kunde den sänkas till runt 20 grader med ett undantag i Kansas där temperaturen en eftermiddag var 47 grader.

Nu kunde jag äntligen äta och dricka vad man kan kalla normalt. Kosten bestod mestadels av Mc’donalds menyer,  glass med protein , nudlar, vingum, godisbitar och en del micro mat.

Temperaturen var lite mer behaglig på dagarna med runt 37 grader och på nätterna kunde den sänkas till runt 20 grader med ett undantag i Kansas där temperaturen en eftermiddag var 47 grader.

Dryck bestod i cola, sprite, vatten och mjölkchoklad – alla drycker serverades iskalla.

Känslan av att jag äntligen svarade på intaget efter en katastrofal inledning av tävlingen stärkte självförtroendet och styrkan i varje tramptag och som för varje dag blev starkare och starkare.

En vecka in i tävlingen hade jag kommit igenom bland annat Colorado och även den otroligt platta Kansas som kan beskrivas som ett landskap med bara åkermark och boskapsdjur – säkert lika stort som hela södra Sverige. Det fanns gårdar med säkert upp mot 10000 köttdjur och åkrar som var en mil i varje riktning.

Nu börjar även även andra saker än blåsor i händerna att göra sig påminda, bland annat sår och ont i rumpan som gör det klart obehagligt att sitta ner samt kraftiga domningar i fötterna och axlarna börjar klaga över den ensidiga framlutade position på cyklingen.

Taktiken för att det inte skulle förvärras med ovannämnda problem var bland annat att duscha minst två gånger per dygn och byta kläder, smörja fötterna och ha barnpuder på rumpan för att försöka ha den extra torr. Att ibland sitta annorlunda lite mer upprätt på cykeln för att skona axlarna för ett tag.

Dygn 8 och nästa cut off närmade sig med stormsteg. Nu kom en av dom värsta partierna på hela resan, under ca 8 mil skulle vi befinna oss på en motorväg med kraftig trafik där både bilar och lastbilar höll drygt 120 kilometer i timmen ibland betydligt mer. Vi skulle både korsa vägbanan och ligga på väg grenen. Det var här den tragiska olyckan hände – en Dansk blev påkörd och ligger nu och kämpar för sitt liv och kommer troligen aldrig att bli återställd igen. Även en Amerikan blev påkörd men inte med livshotande skador.

Tillslut kom jag fram till Mississippi med 4 timmars marginal – jag hade på under 4 dygn hämtat in 11 timmar och passerat ca 8 solo cyklister –  en av dom största eller rent utav DEN största inhämtningarna genom i RAAMS historia (enligt tävlingsledningen)- ytterst få har kommit in för sent till första fyra dygns cut offen och sedan även klarat 8 dygn cut offen.

Sömnen som sista 4 dygnen bestod av 2 eller 3 tillfällen med 1 timme sömn och 2-3 gånger per dygn med 10 minuter sittande sömn i bilen. Att man var trött var det ingen tvekan om.

Belöningen i Mississippi för att klarat cut offen var tre (3) timmars sammanhållen sömn. Den natten drömde jag bara om en sak- cykla….

Vid det här laget hade även mina 4 personer i Crew börjat få problem med stora brister i sömnen då jag ständigt cyklade dygnet runt och dom få pauser som jag inte gjorde det fick tiden gå till duschning, äta mat , köpa in mat (snabbmat), tanka och prata igenom taktik inför dom närmaste 12 timmarna. Två tredjedelar in i tävlingen så var inget som klart på något sätt, fortfarande var det 160 mil kvar och endast 4 dygn- framför oss väntade den värsta bergkedjan Appalacherna som visserligen inte lika höga som Klippiga bergen men desto mer upp och ner. Från luften när man åker plan över bergen ser det ut som någon har veckat ett papper 100 tals gånger och man inser att varje topp och dal är väldigt höga så är det bara att bita ihop och ta sig igenom eller snarare över.

Fortsättning följer om detta kommer i morgon