Ge mej ett G, G som i galen..

Satt vid datorn hela kvällen igår och jobbade på en logga/loggor. Lyckades ladda ned något program för sådant. Men sen då.. Ska man bara fatta hur man ska göra, eller? Det är INTE jag som är IT-tekninker i den här familjen, barnen har större IT skills än mej.  Efter mycket om och men och en hel del frustration lyckades jag få den där IT-tekninkern som jag är gift med att hjälpa mej (en kort stund). Bagarn´s barn äter bränt bröd heter det ju, och det är precis så det är här hemma, det är inte direkt så att IT suporten står i givakt när man behöver hjälp.

Till slut fick jag till det som jag ville ha det. Glad och nöjd gick jag och la mej och hade en plan att jag skulle få upp loggorna på hemsidorna idag. Meeen riktigt så enkelt var det inte. Jag blir fan galen!!  Har mutat barnen med film och röda vinbär (livet på landet, man tar vad man har i form av godis) för att få jobba ostört vid datorn. Har lagt så många timmar vid datorn nu, och inget ljus i sikte. Eller jo kanske för nu har IT-tekninkern kommit hem, och kanske, kanske kan jag muta honom också med röda vinbär så jag kan få någon hjälp med den här SKITEN!

Förutom strulet med datorn känns det riktigt bra. Har ett lyckobubbel i kroppen, dom ideér och planer som jag haft sen vi flyttade hit för 4,5 år sedan har jag äntligen tid att ta tag i, drömmar och mål som ska förverkligas.

Tänkte att jag skulle fortsätta presentera djuren på gården. Beppe the one and only har jag redan berättat om så i dag får det bli Astas tur.

Asta

Asta är en simmental/hereford korsning som vi seminerar med Black Angus. Vi köpte henne 2012 från gården jag jobbade på då. Hon var 6 månader när hon flyttade till oss. 2014 fick Asta sin första kalv, en tjur.  Kalven satt fast som ett berg när hon skulle kalva. Jag var höggravid och skickade in Greger i boxen för att försöka hjälpa till att få ut den. Det är inte lätt om man aldrig har varit med förut och veta när och hur man ska dra så jag kunde förstås inte hålla mej där ifrån fast jag var i 8 månaden. Jag har varit med att förlösa många kalvar, men aldrig varit med om någon som suttit fast så hårt.  Vi slet som djur båda två och tillslut kom han äntligen ut, stor, väldigt stor. Greger var stolt som en tupp över att ha förlöst sin första kalv och jag var stolt som en tupp över att ha lyckats hålla min bebis kvar inne under allt slit.

Tänk vad lite det behövs för att man ska känna lycka. Jag var nyss ut och nattade djuren och såg då att ena ponnyn låg och sov tillsammans med kossorna. Att se sådant gör mej lycklig, för då vet jag att mina djur är trygga och harmoniska och trivs med varandra även om den ene är en ko och den andre en häst. På vägen in med ett leende på läpparna hör jag ett konstigt ljud, jag stannar upp och lyssnar. Konstaterar att det måste vara en uggla. Leendet blev lite bredare och jag knallar vidare.