Att bo på en gård som är 200 år gammal har sin charm. Det finns så många historier bevarade i väggarna och husen talar till en om man bara är villig att lyssna.
Som jag skrev tidigare är det inte bara jag, Greger, barnen och alla djur som bor här. Vi delar även hem med gårdstomten och spökena. Jag gillar dom och har vant mej med att dom finns här, men första veckan vi bodde här var jag rädd. Jag minns att Greger skulle åka iväg och att jag var själv hemma med en nyfödd sessa. Vi var på nedervåningen plötsligt hörde jag att det var någon på övervåningen det slamrade och smällde. Jag gick ut i trädgården och där satt jag tills Greger kom hem. De första åren tyckte jag också att det var obehagligt att kliva upp på natten för att det var så påtagligt att det stod någon i hallen och tittade på mej.
Stora sessan pratar dagligen om sin spök kompisar. När vi var i Italien bodde min mormor här i 6 veckor, det första hon sa när vi kom hem var: -Vet ni att det spökar här? (Det är klart vi visste).
Nu har det varit lugnt i boningshuset länge fram tills för någon vecka sedan. Vi hade gått och lagt oss men inte somnat. Vi hör hur prinsessan kliver upp ur sin säng och tänder lampan. Greger säger nåt i stil med jaha, nu kommer … Men hon kom aldrig så han gick upp och kollade. Hon låg och sov som en stock i sin säng och lampan var släckt. Greger är i vanliga fall väldigt skeptiskt till det här med spöken, men den här gången kan inte han heller hitta någon förklaring till vem det var som var uppe och gick. Det var så tydligt, vi hörde det båda två.
Det finns några byggnader på vår gård, en byggnad jag undviker att gå in ensam i är spökhuset. Det är en flygelbyggnad där tjänstefolket bodde (bor). Där är det så påtagligt att det är någon som bor. Det är en speciell doft och kyla i huset, speciellt i ett av rummen. Jag tittar aldrig mot fönstren på spökhuset när jag går in på kvällarna, för jag vet att det gömmer sej en dam bakom gardinerna. Mormor påstod att hon hörde någon knacka på fönstret när hon var ute i trädgården och höll på.
En sko jag hittat i spökhuset, kan det vara damens månntro?
I stallet finns gårdstomten och drängen, dom gillar jag, känner mej trygg i deras sällskap. Det kan dock ibland vara irriterande när dom lånar saker utan att lägga tillbaks dom. När jag har blivit tillräckligt frustrerad och irriterad då helt plötsligt ligger det jag söker på sin plats, där jag redan har kollat 100 gånger och konstaterat att det inte finns där.
Vad vore en gård utan sin gårdstomte, som en godispåse utan godis.
Gårdstomten hänger även i hönshuset och på logen, drängen däremot tror jag bara är i stallet. På logen finns någon annan/annat men jag vet inte riktigt vad. Det är en annan känsla bara. I snickarbon´ finns en gubbe som ständigt tittar en över axeln och kollar att man gör rätt, honom gillar jag också. Jag har egentligen ingenting emot damen i spökhuset heller, men det är något med det huset som ger mej obehag. En rysning på ryggen.
Det gäller att hålla sej väl med gubben i snickarbon´om man vill få låna hans gamla grejer.
Hon måste ju vara lite småknäpp den där brudern. Ja, kanske det, det får ligga i betraktarens ögon, jag har ett rikt liv åtminstånde. Jag behöver inte spela tv spel för att fly från verkligheten eller få spänning i mitt liv. Min verklighet har många dimensioner och jag upplever spänning varje kväll jag går förbi spökhuset. Knäpp eller ej, jag är en lycklig jävel i alla fall. 🙂
Sov gott, moohahaha…
