Här kommer en triologi med början dag 1 till 4.

Äntligen gick starten vid 15 tiden den 16:e juni och ca 40 förväntafulla deltagare fick en efter en starta igång i en kortege med en minuts lucka från Oceanside i Kalifornien. Först efter ca 30 kilometer fick man själv välja vilken fart man ville. I Oceanside var det molnligt och ca 20-25 grader under dagen men redan efter två timmar med en klättring på ca 1000 höjdmeter över berg in mot högplatån och öknen så hade redan temperaturen stigit 15 grader och värmen var en faktor som man kände av – våren i Sverige har varit allt annan än varm så att komma från kyla till drygt 40 grader är förstås en stor skillnad.

Framåt eftermiddagen samma dag var kom vi till den högsta punkten och därmed den första  utförskörningen som gick utför en mil med en snitthastighet på drygt 70 km i timmen – knappt så att följebilen kunde hänga på, direkt efter utförskörningen så hamnade man mitt i öknen med ingen eller ytterst lite inverkan från människor, bara kaktusar och skallerormar…

Första natten hade kommit, fantastisk känsla att vara ute i öknen och bara cykla mil efter mil i mörkret med endast lamporna från följebilen som vägledare.  Temperaturen mitt i natten var runt 40 grader. När solen steg upp på morgonen vid 7 tiden hade jag cyklat 17 timmar utan någon sömn eller vila utan bara kortare stopp på någon minut. Dryck och mat (i den mån man kunde äta) serverades från bilen och man åt cyklandes.Under cyklingen under natten hade jagtydliga tecken på uttorkning med kraftiga kramper i ben till och från. Framåt tretiden dag två och 24 timmar in i tävlingen så hade temperaturen stigit till över 45 grader- outhärdligt varmt och vi beslöt oss för att ta en vila i husbilen som möte upp oss i öknen, tyvärr orkade inte kylan från kylanläggningen med utan det var runt 40 grader i husbilen och det gick inte att vila. Vi tog istället ett bad i Colorado river som hade en temperatur på ca 28 grader. Upp på cykeln igen och vi kom över gränsen till Arizona innan mörkret föll.

30 timmar in i tävlingen och ca 45 mil hände det som inte får hända- total kollaps med kraftiga kramper och började spy. Försökte tvinga i mig mer mat och dryck men utan någon större framgång.

Beslut togs att jag var tvungen att komma till sjukhus omedelbart, väl där så påbörjade med att ta blodprov och vägde in mig- jag hade tappat 6-7 kilo kroppsvikt under de  första 30 timmarna av tävlingen. Tre påsar på 1 liter styck intravenöst med vätskeersättning sattes in och efter tre timmar så tog man blod och urinprov som efter analys visade sig ha ytterst dåliga värden då njurarna inte fungerade som dom skulle. 8 timmar senare och ytterligare tre liter ersättning så fick jag lämna sjukhuset. Jag var nu absolut sist av alla och dom flesta var 6-12 timmar före mig i distans.

Min crew visste inte ut eller in om vi redan så här kort in i tävlingen skulle ta beslutet av bryta eller fortsätta – det som talade mot att vi skulle fortsätta var mitt tillstånd och att vi låg så långt efter att vi troligen inte skulle komma till första ”CUT OFF” snöret i Dorango som  var ungefär 160 mil från start och där ska man ha passerat efter 96 timmar. Samtidigt var det värt att ta beslutet att fortsätta och ta chansen att försöka hinna dit i tid. Följande två och en halft dygn var uteslutande tid på cykeln och vi hade kontakt med tävlingsledningen som via den gps trackern man har på sig hela tiden kan följa vart man är hur snabbt man cyklar och att försöka få till lite mer tid.

Vi började få in rutiner med att spreja mig med isvatten via en blomspruta genom fönstret för att kyla ner kroppstemperaturen samt dricka iskalla drycker hela tiden.  Väl framme i Dorango ”endast”  4 timmar efter ”cut off ” tiden fick vi tillstånd att fortsätta då snitthastigheten hade varit så påtaglig mycket bättre sista dygnen. Min första riktiga vila kom efter 4 dygn och vi lyxade till den med 3 timmar sömn var välbehövlig för kropp och själ. Inne på dygn 4 så hade vi kommit förbi öknen och kommit in mot Colorado. Här väntade nya utmaningar.

Fortsättning följer i nästa del som kommer om ca 24 timmar efter denna publicering

Frågorna börjar rulla in.

Jag sitter hemma i kyliga sommar Sverige och fryser. Just nu tror jag att Greger och hans team hade kunnat döda för att få lite svensk sommar over there.

Greger har haft det jobbigt med värmen och vätskeintaget. Och teamet har haft det jobbit med Greger 5år. Greger 5år är inte en rolig och smart kille man gärna hänger med om man säger så..

Efter en tuff start är han nu på väg igen. Ut i öknen, ut i ingenmansland.

Nu går jag och sätter på mej raggsockorna och väntar in den svenska midsommaren 🙂

Timmar innan start –äntligen

Resan till Los Angeles gick via London utan några större problem, väl framme i LA så tog vi vår hyrbil och begav oss till syndens mecka Las Vegas för att hämta ut en husbil.

Las Vegas är verkligen en stad som är annorlunda , tiotals jättelika hotellkomplex med kasinon som är stora som fotbollsplaner. 1000 tals spelmaskiner och hundratals bord för olika typer av spel såsom poker , tärningsspel och roulett. Hela staden lever bara på att folk spelar bort sina pengar och det gör dom ”big time”

Väl på plats i Oceanside för ett par dagar sedan har tiden till en att få sin utrustning och bilar godkända och bekanta sig med andra tävlandes och deras crew. Totalt för min klass den såkallade solo klassen är det ca 40 lag och dom flesta har mellan 6 och 11 crew medlemmar. Vi har minst av alla tror jag…

Vi har en stor bil Chevrolet Suburban och en 9 meter lång husbil som väger 6,3 ton som vi kommer att ha med på hela resan.
En stor mängd handlingar skulle skrivas under samt körkort, bilförsäkringar och kontaktuppgifter skulle kopieras. Två stycken möten skulle alla gå på också för att få information om regler och förordningar, bara beskrivningen över vilken väg vi ska åka är på 180 sidor – åker man fel och inte upptäcker det så blir det ett tidsstraff på 1 timme. Om följebilen ligger bakom cyklisten och inte förenklar trafiken bakom att köra om och man blir påkommen är tidsstraffet 6 timmar !.

Hur har då förberedelserna gått ? Jag har tillsammans med mina fyra medhjälpare Niklas, Jörgen, Thomas och Jocke gått igenom alla eventualiteter och försökt få in rutiner som ska sitta under tävlingens alla dagar. Planen är att cykla ca 20 timmar i ett sträck med en medelhastighet på ca 24 km/timmen utan några stora pauser för att sedan kliva av och sova ut i husbilen under 3-4 timmar.
Första två dygnen i öknen kommer att vara som tuffast med bitvis värme över 40 grader på dagtid, sedan går kommer man in i en annan temperatur zon och då runt 30 grader. Sedan kommer berg och åter berg som måste över.
Att undvika olyckor och uttorkning/energibrist ligger högst upp på listan över saker som ska prioritera.

Forsättning följer…
Följ oss gärna på facebook Greger Sundin motiverad.nu

I morgon drar dom, Greger och grabbarna grus. Japp, grabbarna grus. Jag ska inte med den här gången. Det fungerar helt enkelt inte med två små prinsessor och en hel drös med djur.

Hur känns det då, att inte kunna följa med? Mest skönt faktiskt, även om det ibland känns som att jag borde vara med för att vi är ett så sammansvetsat team. Men jag litar på att det crew G har med sej kommer sköta det på bästa möjliga sätt. Den största skillnaden kommer nog vara planeringen. Jag och Greger freestylar ju alltid, kör på känsla bara. Det blir svårare för det nya teamet att göra så då dom inte känner Greger utan och innan. Till någras besvikelse kommer jag inte heller att blogga om tävlingen, det lämnar jag över till grabbarna G och hoppas att dom håller flaggan högt 🙂  Dom får presentera sej själva här på bloggen.

Medans Greger jobbar på babianröven ska jag förlösa några kalvar, klappa på fölet och gosa med kaninungarna. Plocka ägg och göra livet surt för höken. Det kanske blir så att det ramlar in någon liten djurbebis bild på instagram mellan alla cykelbilder 😉

Följ oss gärna på facebook Greger Sundin motiverad.nu