Dag 6

I dag är en tacksamhetens dag!  Den nya cykelbanan är 100 gången bättre, inte alls så farligt med trafik som vi trodde. Men på söndag blir det lite värre för vändpunkten ligger ca 10 meter från kyrkan och här går dom i kyrkan på söndagar. Det är synd om dom som redan tvingats bryta för att den gamla banan var för tuff för nu är förutsättningarna helt annorlunda.

En annan bra sak som har hänt är att Giorgio var tvungen att bryta igår pga. en förmodad stressfraktur i foten. Jätte jätte tråkigt för honom men ett lyft för tävlingen. Äntligen någon som tar tag i saker, någon som finns på plats och gör allt för dom som fortfarande tävlar.  Och en som inte drar sej för att skälla på Vincenzo för alla idiotiska saker han gör, HELA TIDEN. Jag kramade Giorgio idag och sa att jag var ledsen för hans skull men tacksam för tävlingens skull och att vi behöver honom. Han förstod precis vad jag menade. Jag frågade även om han inte kunde försöka fixa fram en skärm där vi kan se varven, han skulle försöka fixa det om det inte fanns några tekniska hinder. Det är så skönt att det i alla fall finns en som vill samarbeta. Tack, tack för det. Och Roberto har åkt hem, tack för det 🙂

Även Kamil bröt igår, han fick tydligen inte fortsätta för läkaren han var för slut helt enkelt. Kamil verkar vara en jätte trevlig kille, men som jag skrev för några dagar sen så finns det några tuppar. Han var en av dom och det straffar sej att gå ut så hårt.

I dag har Chuck en jätte gullig amerikan tvingats bryta, även han en av tupparna. Så nu är det väl egentligen inga tuppar kvar. Jag förstår verkligen inte hu man tänker när man lägger sej på max av sin förmåga dom första dagarna. Det är 30 dagar, det gäller att spara på krutet.

Knäet var bra under cyklingen men han känner fortfarande av det under löpningen så han går idag också. Men jag känner mej inte orolig över det. Fördelen med att han går och dom andra springer är att dom blir mer slitna än Greger.

Nu ser vi äntligen framemot nästa dag 🙂