Min vän Catarina skrev en kommentar:

Jag är inte riktigt där än att våga anmäla mig men jag är en bit på väg.
Har en tendens, att om jag lägger för stor press på mig, så blir jag anti träningen.
Därför har jag bestämt mig för att börja träna ordentligt igen och känna av kroppen längre fram och då anmäla mig.
Vill inte tappa glädjen i att träna, så jag ska ”lura” mig själv lite och träna för att det är kul och inte pressa mig till något som kommer att slå tillbaka. Vill inte ens genomföra drömmen om det inte känns rätt i kroppen på vägen dit.

Det är jätte bra att du är en bit på väg :), men jag tycker att du tänker lite bakvänt. Om ens dröm är att ställa upp i en tävling då är det första steget att anmäla sej, annars kommer man aldrig komma dit. Om man är anmäld så har man påbörjat vägen mot målet, man kan se det som det första delmålet på resan. Det krävs mod att anmäla sej för då blir drömmen verklighet och det kan vara läskigt, men det är ännu mer skrämmande att förneka sej själv genom att inte våga.

Om man skulle bryta benet eller nåt på vägen är det inte värre än att man inte kommer till start. Men då kommer man vara så sjukt taggad så att man anmäler sej till nästa tävling så fort det går.

Jag har anmält mej till tävlingar så många gånger utan ha en aning om hur jag ska fixa det. Många gånger när jag kommer till tävlingen och ser alla som ser så himla flashiga ut med de senaste prylarna har jag frågat mej själv: Vad fan gör jag här?

Men du ska veta att många gånger är alla prylar ett sätt att döva sin egen ”ångest”. Man har saker bara för att man tror att man ska ha det, alla andra har ju det. Men så länge man inte befinner sej på elit nivå är det inte prylarna som avgör. För oss motionärer är en sekund hit eller dit inte så viktig.

Om du skulle komma sist i din första tävling så spelar det ingen roll. Då har du ialla fall gjort det och du vet vad du ska förbättra till nästa gång, det är väldigt ovanligt att vinna första gången man ställer upp 😉

Om det går skit så kommer förmodligen ingen annan deltagare lägga någon värdering i det, man är så fokuserad på sin egen prestation att man är ganska ointresserad av vad de övriga startfältet har pysslat med. De enda som kommer att dömma är dom som står i publiken och är ”världsmästare”, men dom har ens inte kommit till start = looser..

Jag vet inte vilken tävling du har som ditt mål men jag vet många som pratar om att ställa upp i korta klassen i Sala Silverman. Till er vill jag bara säga KÖR! Den är så pass kort att ni alla skulle kunna genomföra den redan i dag, man behöver inte springa maran på 2,30 för att ställa upp. Tänk på hur kort den faktiskt är istället för att måla upp en bild av att den är skit jobbig för det är den inte. Plocka isär sträckorna så är det inte så farligt. 650m kan alla simma, 3 mil kan till och med min farfar cykla, 7 km,  om du inte orkar springa det så kan du ju alltid gå (det är det många som gör).

Förlåt Catarina för att jag hängde ut dej. Men det handlar inte bara om dej, du har MÅNGA medsystrar (det är oftast tjejer) som inte vågar tro på sej själva. Vakna upp och inse hur grymma ni är, att ni kan göra precis allt ni drömmer om. Och kom ihåg: Skit i vad andra tycker! (Om dom inte tycker att ni är bra 😉 ).

”Bara de som riskerar att gå för långt kan komma underfund med hur långt de kan gå”  (T.S Eliot)

I dag känns det som att det är mycket motstånd i min värld, största delen står jag själv för. Men jag har fan ingen lust till någonting i dag.

Det började nog faktiskt redan igår. Emma skulle hoppa simträningen och då jag var inte sen att göra samma sak. Hur det nu kunde bli en giltig anledning för mej att skolka bara för att hon gjorde det. Hmm.. I stället tillbringar jag kvällen med en riktigt bra bok och väldigt mycket mögelost, vilket resulterar i att jag vaknar vid ett tiden på natten av att det känns som att jag ska spy, mår väldigt illa några timmar men lyckas somna om fram emot morgonkvisten (några timmar innan prinsessan vaknar).

Har kännt mej rätt så vissen och omotiverad hela dagen,  när Erika ställer in löpningen så skiter jag i efterföljande simning också. BRA LINA, det är den energin och det drivet som kommer att ta dej till ditt mål. Vem är egentligen en looser? Idag är det jag, jag har följt minsta motståndets lag isället för att göra vad jag ska.

Jag gör ett löjligt försök till att försöka kompensera dom tre missade passen genom att power walka i 30 minuter. Går och är allmänt less och tänker att jag inte orkar blogga, orkar inte slå på datorn. Men då ringer min underbara vän Angelica och säger att hon har läst bloggen och tycker att den är inspirerande. Tack Angelica, detta var precis vad jag behövde höra då jag själv tycker att jag är ganska oinspirerande för tillfället.

Men samtalet för även med sej motstånd och den här gången Angelicas motstånd. Hon är en fantastiskt duktig kiropraktor och jag har frågat om hon vill föreläsa på träningslägret. Nu kan man snacka motstånd! Men Angelica, jag tycker att det är din skyldighet att förmedla vidare den enorma kunskap du sitter på, du skulle vara grym som föreläsare :).

Efter samtalet ägnade jag mej åt stretching, motståndet dyker upp igen fast i en annan form. Hur i fan kan man vara så stel?? Under tiden jag stretchar hör jag även att det är en liten prinsessa som gör motstånd mot Jon Blund, (G´s problem idag inte mitt..)

 Nu är klockan äntligen så pass mycket att man får gå och lägga sej utan att skämmas (klockan är 20.55) och det kommer inte vara minsta lilla motstånd till det alls :). I morgon tänker jag vakna upp till en dag med medstånd ;).

”Om du vill ha något gå och hämta det”

I tisdag simmade jag, det gick sådär. En ganska tråkig och intetsägande uppdatering. Jag skulle kunna skriva insim 10×25, 5×50, serier… osv, med jag tycker själv att det är så jävla ointressant hur många meter någon annan har simmat, eller hur lång vila det var mellan löpintervallerna. Så jag har valt att inte skriva om min träning på det viset.

En bra blogg ska uppdateras ofta, ha många bilder, vara genomtänkt och ha en röd tråd. Den här bloggen lever inte upp till detta alls, I know! Och det kanske den inte behöver göra heller, men jag känner att jag tråkas av att bara skriva om min simträning hela tiden. Så nu tänker jag även börja skriva om mina tankar och ideér också :).

Vad är det som skrämmer så många från att utmana sej själva?
Jag får alldeles för ofta höra folk säga någon gång skulle jag vilja göra en Ironman. När jag då svarar: kör! får jag oftast en kaskad av bortförklaringar som svar.
Det finns inte tid, dom är inte tillräkligt bra, nästa år är förutsättningarna bättre osv.

Tid? Vem fan har tid? Jo, den som tar sej tid, den som stänger av tv´n/datorn och tränar i stället. Om man vill något tillräkligt mycket så ser man till att det finns tid till det. Det gäller att vara lite kreativ och hitta lösningar istället för att styras av latmasken.

Jag är inte tillräkligt bra. Nej, det är inte jag heller och kommer nog aldrig bli, för när blir man tillräkligt bra i sina egna ögon?
Vad gör det om man kommer sist? Man har ialla fall ställt upp och vågat följa sin dröm. Vem är det som är en looser, den som vågar och kommer sist eller den som aldrig kommer till start? För mej är svaret enkelt, den som aldrig kommer till start.

Vad är det som säger att det är bättre förutsättningar nästa år? Man kanske inte ens lever då. Det är den största anledningen till att man aldrig ska skjuta upp att nå sin dröm, för ingen av oss vet om nästa dag kommer.

”Om tjugo år kommer du att vara mer besviken över sakerna som du inte gjorde än över sakerna du gjorde. Så segla ut från den säkra hamnen och följ dina drömmar”

Mitt bästa träningstips är: springa 10×400 meters intervaller. Nej det var ljug, jag jobbar inte på det viset ;). Mitt bästa träningstips är: skaffa en bra träningskompis, gärna en med tävlingsinstinkt och en stor dos humor, sarkasm, ironi och prestige. Det kommer göra att du tar i lite mer än du brukar, att du har jävligt kul och att du blir nedplockad på jorden ;).

I dag har jag sprungit med bästa Erika (det var länge sedan) och min nya simpartner Emma. Det kändes hyfsat i benen, behövde bara stretcha två gånger. I´m back! 🙂 Men det bästa med löpturen var nog att det var roligt att få springa med dessa coola bruttor. Det har varit rätt så trist och ensamt på mina rehab jogg rundor sista tiden.

Jag och Emma fortsatte in i simhallen, båda med träningsvärk efter gårdagens ryggsim. Simningen kändes så där idag, tyckte att det var tungt. Men jag lyckades att kapa en sekund till, det betyder en sekund närmare Erika :).

Simning i morgon igen då med nyrakade ben, det kanske gör att jag kan plocka en sekund till ;).

 Emma, Erika och jag.

” Vissa människor drömmer om framgång, medan andra stiger upp på morgonen och jobbar hårt för det ”

Har precis varit på simträning, fast jag vet inte hur mycket träning det blev. Förkylningen sitter fortfarande i så jag tog det väldigt lugnt, men jag spenderade ialla fall 60 minuter i vattnet och det känns ju bättre än att sitta hemma och glo.

I morgon är det simning och löpning som gäller. Hoppas att kroppen har vaknat på rätt sida då och är frisk och samarbetsvillig :).

” Den som väntar på rätt tillfälle förlorar tid ”. (Giordano Bruno)

I dag är det vår på riktigt och är det vår så måste man cykla. Jag hade cykeln med mej till jobbet så jag kunde cykla hem idag (jobbar morgon och kväll, ledig mitt på dan).

När jag hade jobbat klart första passet och gick ut kände jag att det blåste, suck! Gillar inte blåst, inte åt fel håll ialla fall :(. Kände rent instinktivt att jag tar bilen istället. Men så blev jag trött på mej själv, jävla skolkare. Som att det kommer vara helt vindstilla när jag ska tävla. Det är bara att lämna bilen och ta cykeln.

Det går tungt, benen är sega men det beror nog mer på förkylningen än vinden. Efter en mil släpper det lite och det börjar kännas kul (med vinden i ryggen), jag kör på riktigt bra och får en bra mil i medvind. Den tredje och sista milen går efter en stor väg, jag ser tussilago i dikeskanten och blir glad över ännu ett vårtecken. Cyklar på med blicken i dikeskanten efter fler tussilago, men allt jag ser är mc donalds påsar! Vad är det för fel på folk?! Jag fattar inte hur man tänker när man slänger ut massa skit från bilen. Tussilagolyckan övergår till irritaton över att det är så jävla skräpigt i diket. Sitter som en sur gubbe och muttrar att det borde vara dödsstraff att skräpa ner, det kanske det inte borde vara, eller 😉

När jag kommer hem inser jag att jag måste cykla tillbaks om två timmar igen. Den här gången tar skolkaren över, jag undrar om inte G och prinsessan kanske ska komma med på studiebesök till mitt jobb idag. Han köpte ide´n och jag fick skjuts till jobbet ;).

” Motvind ger starka ben”

Simträning i går. Jag var så taggad på att bensparka rätt, MEN nu skiter jag i det där jävla bensparkandet.. Behöver inte säga mer än så.

Delade bana med Emma = jobbigt. Jag blir så stressad om hon ligger före, då måste jag bara ikapp. Tränaren fick säga till oss igen -Lugna er tjejer, det är bara insim.  Att det ska vara så svårt att hamna efter. Det går ganska bra åt ena hållet, efter som jag bara andas åt höger så ser jag henne inte när hon är på min vänstra sida och då kan jag ta det lite lugnare.

Vi bestämde att vi delar bana på söndagar och tisdagar, på måndagarna lägger vi oss så långt ifrån varandra som möjligt. Det är nog ett bra upplägg, två dagar som man tar i lite extra och en dag att fila på tekniken.

I dag hoppade jag träningen, känner ett oroväckande kliande i halsen så jag tänker lägga mej tidigt och sova bort en eventuell förkylning.

”Man kommer aldrig först om man går i andras fotspår”  (Kinesiskt ordspråk)

Simträning idag, roligt :). Hade en egen bana så det gick lite lugnare idag. Men i morgon ska jag dela bana med Emma igen så då blir det tävling ;), jag hade sån grym träningsvärk i triceps efter förra passet och jag förväntar mej att jag kommer få det efter passet i morgon också.

Tillbaka till dagens pass. Jag får inte till bensparken och tycker därför att det är onödigt att använda benen. Men när jag tittar på dom andra ser det så lätt ut dom bara glider fram medan jag drar mej fram på ren styrka, jag får inte så långt glid moment som jag skulle önska. Tränaren tyckte åter igen att jag skulle använda benen mer. Men när jag ligger och bara bensparkar så står jag verkligen still. Tränaren blev tvungen att hoppa i och visa. PLING! Där föll poletten ned, är det så man gör.. Det var inte riktigt så jag har gjort 😉

Synd nog var det bara några minuter kvar av passet så jag hann inte prova så mycket, men i morgon ska jag bannemej bensparka 🙂

”Vart du än går, gå med hela ditt hjärta” (Konfucius)

När jag skulle gå in från stallet i torsdags kväll fick jag sån´ himla lust att springa lite, fick en känsla av att benen skulle vara bra. Tänkte att jag bara skulle springa några hundra meter bara för att känna hur det känndes i vaden.

Jag hade historiens sämsta skor på mej ett par gamla helt utslitna joggingskor som jag bara har när jag är i stallet, dom glappar och det finns absolut ingen stötdämpning kvar. Men jävlar vad bra det gick! Det gjorde inte ont alls. Jag sprang inte, jag kutade i ren lycka. Dom där hundra metrarna blev 3 km istället. Jag behövde inte stanna och stretcha en enda gång, däremot blev jag tungen att stanna och hämta andan några gånger för att jag sprang så fort. Jag vet inte om det var skorna som gjorde det men bra kändes det ialla fall och det är huvudsaken.

I dag har jag varit ute på en racer runda med en kompis, vi körde i nästan 2 timmar. Hon var bakis och sliten så vi körde inge fort utan ljög mest :).

När jag kom hem åkte vi och hämtade ved (livet på landet), så då passade jag på att löpa/ gå hem från vededlasstningen. (Jag valde mellan det och åka på simträning men benen var orakade ;)). Jag hade garderat mej med ett annat par utslitna skor och det funkade rätt hyfsat idag också. Men det var ju det där med att lyssna på kroppen.. Så jag körde på med rehab träningen och varvade löpningen med promenad och stretch.

Tack kroppen för att du börjar funka igen! Nu ska jag gå och raka benen, simträning i morgon :).

Körde lite duathlon träning idag. Tänkte först att jag skulle ut på racern, men när det väl var dax orkade jag inte packa in cykeln i bilen och åka till asfalten. Slött, det erkänner jag men ibland orkar man bara inte. Så jag tog tantcykeln istället och gav mej ut på grusvägarna.

Satt och tänkte hur lätt det är att cykla, att jag måste nog vara en naturbegåvning efter som att det går så lätt även fast jag kör på en gammal skit cykel. Sen svängde vägen, och motvinden kom och blåste bort allt vad naturbegåvning hette..

Efter att ha slitit på med djupfrysta fötter i lite drygt en timme var jag tillbaks hemma. Bara att hoppa av cykeln och springa iväg.

Det är 1,5 år sedan jag gjorde en växling, hade liksom förträngt det där momentet, att det var så jävla jobbigt. Låren är som klossar men det värsta av allt är att det känns som att man står stilla. Som när man kör av motorvägen till en 70 sträcka, man är fartblind och tycker att det känns som 30. Så försöker man öka för att det känns som att man inte kommer någonstans men benen vill inte alls öka. Fast låren släppte efter ca 500 m, och det känns helt ok med tanke på hur länge sedan det var jag gjorde det sist, men någon känsla för farten fick jag inte alls. Jag måste verkligen träna på det här.