Nu har tävlingen äntligen börjat!
Kl 6 i morse(mexikansk tid) tog vi taxin till parken där tävlingen hålls. Vi åt frukost och Greger (kommer skriva G i fortsättningen) gjorde den dagliga hälsoundersökningen. Han mådde bra och startvikten är på 71,4 kg.

Kl 8 började dom simma. Alla simmade på bra och G var uppe ur vattnet efter 1 timme och 12 minuter. Han hoppade direkt på cyklingen och det har gått väldigt bra hitills. Han har precis börjat cykla igen efter haft en lunch paus.
Nu är det ungefär halva sträckan på cyklingen kvar och sen löpningen. Dock börjar det bli varmare nu och om den timme kommer det vara som varmast (ca 30 grader) och det kommer hålla i sig i ungefär 3 timmar.

Maten i år är helt okej ÄNNU så det är lätt för deltagarna att få i sig näring.

// Ida

Nu har vi varit i Mexico i 2 dagar och försökt vänja oss vid värmen som är ca 32 grader i skuggen under dom varmaste 4-5 timmarna. Vi bor på ett fint hotell mitt staden och den ligger ca 5 kilometer från parken där tävlingen ska äga rum dom närmaste 20 dagarna. Parken består av mycket grönska, vattenfontäner och ett tivoli med en del åkattraktioner samt en 1 kilometer lång löpbana som är som en oval med tämligen bra asfalt. Intill ligger en 50 meters bassäng, toaletter, omklädningsrum samt tidtagningssystem och ett litet kök med mat. Man kan även bo intill med då väldigt spartansk med betonggolv och med myggor….

Tyvärr är det många atleter som har hoppat av dom sista veckorna så i nuläget är det endast jag och en till som kör i en klass, sedan finns det 3-4 andra klasser som har några få deltagare i varje klass. Några kommer att hålla på i ca 10 dagar några i drygt 20 dagar.

Men nu är man här så det att bara köra och göra sitt bästa för att komma i mål varje dag. Distanserna för min klass är 3,8 km simning , 180 km cykel och 42 km löpning varje dag i 20 dagar i sträck. Jag beräknar att det kommer att ta ca 12-15 timmar beroende på väder och status på kroppen från dagen innan, kvar av dygnet blir till att äta, transportera sig till och från hotell samt förhoppningsvis några timmar sömn.

Pga tidskillnaden som är -7 timmar mellan Mexikansk och Svensk tid så är jag troligen i mål under mellan ca kl 03 och 07 Svensk tid

I och med att jag kommer att vara tävlandes mestadels så kan och orkar jag inte blogga utan det sköts av Ida dom första 2 veckorna och sista veckan av min Sambo Lina som kommer den 5:e November och löser av Ida som ska till Cancun i några dagar på solsemester.

Efter 25 timmars från Arlanda till Madrid och vidare till Mexico City så landade vi välbehållna, jag och  Ida (min sambo Linas syster). Vi hade 1½ timme mellan landning och nästa incheckning för en inrikesresa till Monterrey, gott om tid trodde vi. Tjii fick vi. Efter att vi hämtat ut vårat bagage, sequrity check med vad allt det innebär, imigration kontroll med mera så var vi äntligen i transferhallen för utrikesflygplatsen. Därifrån skulle man ta en tåg till inrikeshallen och där hämta ut flybiljetterna. Hela denna procedur tog oss drygt 1½ timme så när vi äntligen stod där i biljettuthämtningen så sa dom att det var sent. MEN dom kunde ordna nya biljetter till nästa flyg 1 timme senare för priset av 600 USD (ca 4500 kr) ELLER så kunde vi åka tillbaka till utrikeshallen och be IBERIA och be att dom skulle kolla om det gick att få betydligt billigare biljetter. Sagt och gjort – tillbaka till tåget en lång promenad med väskorna till utrikeshallen och IBERIA checkin disken… Svaret från dom var att dom inte kunde ordna något överhuvudtaget. Så promenaden tillbaka till tåget och vidare till inrikeshallen för att köpa nya biljetter. Vid detta laget var vi helt slut efter nästan 30 timmars resande totalt så vi ville bara komma fram. Talade med en kvinna innan inchekningsdisken om att jag ville köpa nya biljetter, varpå hon sa- det är bara att boka om UTAN kostnad, vilket var nästan för bra för att vara sant. Men vi slapp betala! Med en fördröjning satt vi på planet till slutdestinationen och glada över att ha sluppit den extra kostnaden för nya biljetter.  Greger o Ida

I lördags var det dax för Kalmar IM.

På fredag kvällen när vi hade kört cykelbanan på Öland (med bil) och träffat på massa gamla kompisar kände jag att det här skulle bli riktigt kul.

06.45 stod vi i vattnet på lördag morgonen och väntade på att starten skulle gå. Nationalsången spelades och startskottet gick, ca 1500 personer kastade sej iväg i vattnet, ut i kriget.

Första varvet var en katastrof det var krig hela vägen. Andra varet gick betydligt bättre, jag fick simma relativt ostört och hittade flytet. Men planen att förbättra simtiden var rätt körd, kom in ca 1 minut snabbare än förra gången.

Efter en lång växling gav jag mej i väg på cykeln. Jag startade ganska lugnt och gav benen en chans att värma upp, lät mej inte ryckas med när jag blev omkörd. Väl ute på Öland började jag trycka på lite och cykeln svarade på en gång. Öland bjöd på en fantastisk cykling, det var lätt och gick snabbt. På vägen tillbaka tappade jag kedjan mitt i uppförsbacken på Ölandsbron och tappade samtidigt motivationen. Ett ruttet ställe att tappa kedjan på. På med kedjan och tjurigt starta i uppförsbacke. Oljig och jävlig cyklade jag vidare men inte med samma entusiasm.

Cyklingen på Kalmarsidan var skit ren ut sagt. Det var knigsigt, bitvis väldigt skovlig asfalt och motvind. Efter ett tag visste jag inte om dom jag mötte låg före eller efter, men tänkte att dom måste ligga efter. När jag körde om en kille passade jag på att fråga om dom var före eller efter oss, svaret blev.. FÖRE. Suck!! Fick då för mej att vi skulle köra två varv på den där jävla skit banan, ångest. Hade kramp i magen och lyckades spy från cykeln. Det var riktigt, riktigt segt ett tag men jag lyckades samla ihop mej och öka den sista biten. Mest för att jag hade tröttnat och ville kliva av cykeln så snart som möjligt.

Efter ännu en historiskt långsam växling gav jag mej ut på min promenad. Tänkte inte ens tanken att försöka springa innan vad krampen släppt, det tog ca 5 km. Efter ca 2 km kom Greger i kapp mej, han hade också haft en skit cykling hade gått i väggen totalt efter 13 mil. Han hade skasår på fötterna men annars känndes det ok på löpningen sa han. G sprang vidare, han sa att han sprungit om Lisa för ett tag sen så jag visste att hon snart skulle komma ikapp mej. Hoppades att hon skulle ha tid att gå en stund med mej. Efter ca 5 km kom Lisa och gjorde mej sällskap :). Vi sprang lite grann men la ned det ganska snabbt och gick i stället. En lång prommenad där vi hann avhandla det mesta här i livet. En prommenad som också gjorde jävligt ont mot slutet, vi visste att om vi skulle stanna så skullle benen aldrig komma i gång igen, så det var bara att forsera frammåt meter för meter ivrigt pratandes för om det blev tyst skulle man hinna känna efter, och det vill man inte. Lisas syster Sofie slog följe med oss ett tag men efter några km började det pirra i löparbenen igen och hon sprang i väg provocerande lätt :).

Efter 14.42 minuter kom vi i mål, ganska pigga trots allt och väldigt hungriga.

På kvällen frågade jag Greger hur han känner efteråt, om han är nöjd även om han gjorde en av sina sämre tävlingar. Han sa att han kände sej nöjd ändå. Själv känner jag ingenting, på cyklingen tänkte jag att jag vet ju att jag kan det här har redan gjort det en gång, har redan bevisat det för mej själv så varför ska jag slita en gång till? Gnistan infann sej aldrig riktigt någon gång under hela tävlingen. På fredagen kändes det som att det skulle bli riktigt kul, men när det väl var dax kände jag mej helt likgilltig, tyckte faktiskt bitvis att det var riktigt tråkigt. Jag vill hellre vara hemma och mysa med prinsessan eller i skogen och plocka svamp.

Jag måste ha en utmaning för att det ska sporra mej att ta i, en IM är ingen utmaning längre, fast jag gick i princip hela maran så hade jag nästan 1 timme och 20 minuter till godo, då är det ingen utmaning. Tyskland var en utmaning som jag fortfarande är lite små bitter över att jag var tvungen att bryta. Men just nu är jag mätt på träning och tävling vill som sagt var hellre plocka svamp än träna.

Hur blir det med Schweiz då? Jag vet faktiskt inte, det är 3 veckor dit och jag är ruggit omotiverad och har en 2 cm lång blåsa mellan benen efter lördagens cykling. 18 mil kan man bita ihop när man har musskav men inte i 36 mil. Jag fick låna med mej Sofies flash sadel hem och ska provcykla med den, bestämmer mej efter det.

För er som vill läsa mer om Kalmar IM och träning så kan jag verkligen rekomendera Sofies blogg www.lanttolife.se , hon är en betydligt mer hängiven och ambisiös bloggare än mej.

 Jag och Lisa efter målgång.

Hur har det nu gått? Jo tack, skavsår satte stopp för fortsatt cykling :(. Skavsår där bara tjejer kan få skavsår och jag kan lova att det gör så in i helvetes jävla ont. Så ont att det finns en anledning till att killar ser annorlunda ut mellan benen för dom hade aldrig kunnat överleva musskav ;).

Men jag ska ta hela tävlingen från början.

Vi kom fram på onsdag fm (jag, Greger och prinsessan). Alla som skulle tävla fick ett varsit klassrum att sova i. Det kändes inte så aktuellt för prinsessan så vi  hyrde en liten lägenhet dom två första nätterna. På onsdagen gled vi mest runt träffade på en del som var i Mexico när vi var där, ljög lite med dom. Var till badanläggningen och badade med prinsessan och jag provsimmade i bassängen. Övrig tid gick till att sova då vi hade kört hela natten.

På torsdagen var det blodprov, genomgång av tävlingen och på kvällen någon form av öppningscermoni och pastaparty. Sent på kvällen var jag ute och testade cykeln och körde ett varv på banan. Sen packade jag det som skulle med till simningen i form av näring.

Klockan 6 på fredagmorgonen var vi vid simanläggningen, vet inte varför man skulle vara där så tidigt starten gick inte föräns kl 7. Vi var 8 st på min bana, jag och gubbarna. Jag ställde mej sist i startledet för jag trodde att jag skulle vara långsammast. Men det visade sej att gubbarna hade hoppat över sin sim träning ;). Dom första 7 km flöt på oförskämt fort och enkelt, körde om gubbarna gång på gång. Greger sa att det här kommer gå fort för dej du är nog klar på 4.30. Och det skulle jag nog ha varit om samma känsla infunnit sej hela vägen, MEN det gjorde den inte. Någon stans efter 7 km började höger axel och nacken tycka att det räckte, det ville sej inte alls längre. Varje hundring kändes som 1 km, det spelade ingen roll hur mycket jag simmade det var alltid lika många längder kvar när jag frågade. Jag var riktigt less på slutet, det gick så jävla långsamt och axeln värkte. Och eftersom jag inte är som gubbarna och kissar i våtdräkten blev jag tvungen att gå upp ur vattnet tre gånger och kränga av mej våtdräkten för att sen försöka kränga på mej den igen. Sista gången var jag rejält tjurig  efter som Greger lyste med sin frånvaro även denna gång och jag fick ta hjälp av någon annan stackare att försöka få på mej den igen. Efter 5 timmar och 23 minuter var jag äntligen klar, sist upp ur poolen och lovade mej själv att aldrig simma så långt igen.

Jag hade en tidsplan att jag skulle sitta på cykeln kl 13 och det gjorde jag så jag var nöjd med att hålla planen även fast simningen tog längre tid än beräknat.

Fredagen den 27 juli visade sej vara den varmaste dagen dom hade haft på hela sommaren, det var över 30 grader varmt. Alldeles, alldeles för varmt. Huvudvärken kom smygandes redan efter någon timme på cykeln. Jag valde att stanna ganska ofta och sätta mej i skuggan och kyla ned kroppen med blöta handdukar. Men om man bortser från värmen så var cyklingen riktigt rolig, det var fin sidvind som passade mina zippar perfekt :). Det kändes som att cykeln gick av sej själv och att det bara var att åka med. Redan efter ca 10 mil började jag känna av skavsåren, smorde med vaselin och ännu mer vaselin i hopp att det skulle hjälpa.

Dagen började övergå till kväll och det mörknade. Himlen lös upp gång på gång, jag trodde att det var ett tåg långt bort som jag såg, men det var blixtar. Värsta åskvädret dundrade mot oss. Jag kom in till varvningen i grevens tid, när jag hoppade av cykeln kom ovädret, spöregn och åska. Vi bestämde att jag skulle tidigare lägga min sovpaus och vila i två timmar medan det regnade som värst. Kl 1 var jag ute på banan igen, fortfarande pigg i benen och huvudet men det gjorde allt ondare att sitta ned. På med mer vaselin och dubbla par cykelbyxor. Vid fyra tiden kastade jag in handuken :(, det var omöjligt att fortsätta om jag inte skulle stå och cykla i 33 mil. Det var inget rolig beslut att ta, ett riktigt misslyckande. Jag har aldrig i hela mitt liv brutit en tävling och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle göra det heller. Men nu har jag gjort det och det suger. Det spelar ingen roll att andra säger att det var bra ändå. För det var det inte, mitt mål var inte att åka dit och simma och cykla 22 mil, mitt mål var att genomföra tävlingen och det gjorde jag inte. (JÄVLA SKIT)!

Om jag ska se någonting positivt med att jag bröt är att kroppen är pigg och fräsch och att jag kan träna på som vanligt. (Väntar dock några dagar till med att sätta mej på en cykelsadel ;)). Kalmar är om några veckor och jag trodde att jag skulle bli tvungen att ”vila” mej i form men nu slipper jag det.

Tävlingen var bra arrangerad med bra personal med ett trevligt bemötande. Jag kan verkligen varmt rekomendera andra som är sugna på lite längre distanser att åka dit.

”Det är bara att hålla ihop och fortsätta, kom igen..” – Mitt mantra till mej själv de sista km under simningen.

Det går trögt med mitt bloggande just nu, tycker att det är tråkigt att skriva om min träning så det här blir mitt sista inlägg innan tävlingen.

I onsdags skulle jag cykla men ju mer klockan blev desto motsträvigare blev jag. Sa att jag tar tantcykeln och kör grusvägar istället men G tjatade att jag skulle ta racern.

När jag kom in i cyklerummet tittade jag först åt vänster och såg att han tagit av mitt bakdäck. Blev lite irriterad för det strular alltid när jag ska sätta tillbaks det, (amatör, jag vet ;)). Sen vände jag mej om mot cykeln… Shit vilken chock jag fick när jag såg att det satt 808 zippar på min cykel!! Det var första gången han fått tyst på mej ;), var så chockad så jag visste inte vad jag skulle säga. Tack lyckades jag klämma fram efter någon minut.

Tack tack tack finaste G för mina zippar! 🙂 Nu är min cykel porrigare än din ;).

Och vilken skillnad det är att köra med dom, det känns som att cykeln flyter fram. Å ljudet… mmm, underbart!

(Allt det vi är, är resultatet av vad vi tänker) -Buddha

Jag har varit utan internet i nästan 2 veckar det är därför uppdateringen varit bristfällig, det är inte det att jag inte har tränat. Jag har faktiskt lagt i en växel till när det gäller träningen.

Sen sits har jag cyklat, simmat, power walkat, sprungit, ridit och styrketränat. Tåhävningarna börjar ge utdelning, benen börjar kännas ganska hyfsade när jag springer :).

För ett tag sen skulle jag och G cykla en 15 mila runda, jag tog slut.. Tvärslut, vet inte när det hände sist eller om det ens har hänt förut. Redan efter 4 km! kände jag att det skulle bli en tung runda men jag tänkte att det lossnar nog snart. Men det gjorde aldrig det, det blev bara jobbigare och jobbigare. Efter 7 mil sa jag att vi skulle ta snabbaste vägen hem, 15 mil kändes som 100 mil!!

Det blev totalt 9 mil. Den sista milen delade vi på oss, jag orkade inte köra dom långa backarna så jag tog den flackare vägen. När jag blev ensam dog jag ännu mer. Funderade på att hoppa av cykeln och gå istället, men det är ju ingen hit att promenera en mil i cykelskor heller.. G kom och mötte mej sista biten och fick hjälpa till att knuffa mej upp för den sista backen.

När vi kom till bilen vinglade jag till passagerar sätet och satte mej där och lät G ta hand om cyklarna. Jag orkade bara inte att röra mej mer. Det är en läskig känsla att inte kunna styra över kroppen, när orken är helt slut. Visst kan man känna sej lite sliten mot slutet av ett pass men det här var något annat, jag var slut redan från första tramptaget. Vill inte uppleva det igen.

Idag blåser det och regnar, ganska skönt att det är simning ikväll så jag inte behöver cykla eller springa i skitvädret.

”Var inte rädd för avståndet mellan dina drömmar och verklighet. Om du kan drömma det så kan du göra det” (Belva Davis)

I går gick Halvvättern, det gick så där. Är lite besviken och irriterad på mej själv.

Efter en mil släppte klossjäveln under skon och satt kvar i pedalen :(, jag kände redan från start att det glappade under skon men tänkte att det är nog ingen fara.. Detta resulterade att jag fick cykla 2 mil med ett ben. Benet med den trasiga skon gick knappt att använda då foten halkade runt som en hal fisk på pedalen och benet med den hela skon blev trött och slitet. Planen var att inte stanna i första depån men nu blev jag tvungen till det för att få skon fixad. Känns lite surt för jag tappade tid på att cykla med ett ben och jag tröttade ut det benet och dessutom tappade jag tid genom att bli tvungen att stanna i första depån. Men jag har lärt mej en läxa: Dra åt skruvarna till klossarna innan jag kör!

Den första milen låg jag med i en liten klunga som snittade 35 men blev tvungen att släppa när klossen lossnade. Då blev jag så jävla tjurig så jag bestämde mej för att soloköra dom resterande 14 milen, att köra det som ett triathlon lopp och inte ta rygg på någon. Cykeltiden blev 5.25 och totaltiden blev 5.41. Visst, det är godkänt men jag är ändå besviken för det kunde ha varit bättre om jag hade sluppit strulet. Ja ja, vad är en bal på slottet… 😉

Förra veckan simtränade jag bara. I kväll blir det utomhuspremiär på riktigt, inte i pool utan i sjö, brrr.

Tyskland närmar sej med stormsteg, jag känner mej lugn inför simningen och cyklingen men löpningen..urk…12 mil är ganska långt va?! Speciellt om man inte löptränar ;). Äh, på´t bara, inte så mycket att fundera på, då får jag bara ångest.

 Therese, jag och Pysse

”Hinder är det du ser när du tar blicken från målet” (Joseph Cossman)

Jaha, då har 2012 års Läderlopp gått av stapeln (eller vad det heter).

Dagens väderförhållanden var ganska usla, 4 grader varmt, regn och mer eller mindre storm.

Cyklingen gick sådär, kände mej inte trött men cykeln stod nästan stilla. Tanken var att jag skulle ligga i ryggen på min partner men det gick inte för han hade en fontän av grus sprutandes från sitt bakdäck. Jag insåg varför jag gillar racer och asfalt, det finns fan ingen njutning alls i all ligga och slita på skitiga grusvägar. Inte min grej helt enkelt. Trots att cyklingen gick så sakta så kom jag in på en 6:e plats tror jag.

När jag hoppade av cykeln och sprang till kanoten där Patte väntade hade jag redan tappat känseln i fötterna för att det var så jävla kallt. Paddlingen är våran styrka och den var riktigt rolig, stora stora vågor! :). Det var många som välte och vi var också nära några gånger. Men jag gillar´t,  lite spänning, teknik och taktik ;).

Vi kom in som 5:a, men löpningen är ju en skitgren för mej där jag inte kan leverera som jag borde. Fötterna var som två isklumpar som sakta tinade och tårna kändes som stora bultande potatisar, ingen super skön känsla :(. Vi joggade i ett makligt tempo och släppte förbi mixpar efter mixpar. Det är inge roligt men det är bara att acceptera, benet är inte bra än. Jag jobbar vidare med mina tåhävningar och håller tummarna att det ska ge utdelning.

Vi slutade på en 20:de plats av 49(?) fullföljande par. Vad ska jag säga om det, bra var det inte men jag kunde dessväre inte springa bättre. Hur gick det för Erika och Greger då? Jo, vi slog dom och det berodde nog mest på Erikas orutin på att tävla för att hon är egentligen bättre än vad hon var i dag. När hon får  mer rutin och nerverna under kontroll (och inte dricker sportdryck ;)) kommer hon att bli farlig.

I tisdags körde jag tempolopp, det gick så där snittade 30 på 32 km, trodde att jag skulle ligga på 31-32. Känner mej ganska missnöjd med min insats :(. Bättre kan jag!! Om jag bara slutar att fisköra och trampar på när det börjar bränna i låren, jävla mes-cykling får vara slut med det nu.

Den här veckan blir det bara simträning och på söndag är det halvvättern :).

Nu ska jag gå och be till vädergudarna om fint väder på söndag.

”Livet är väldigt enkelt, men vissa envisas med att göra det svårt” (Konfucius)

Jag och prinsessan hade diskuterat mors dags present, jag tyckte att ett diskhjul känndes som en lämplig och rimlig present. Men anntingen blev det något fel i kommunikationen eller så höll hennes far inte riktigt med om rimligheten i min önskan så jag fick en svartvinbärsbuske som jag köpt och betalat själv ;).

Men prinsessan hade en egen present också, vi fick sovmorgon till halv 9!!

Jag spenderade min första morsdag tillsammans med min kärlek (förutom familjen), fin cykeln. Tanken var att jag skulle köra en 10 mils runda. Jag hade bara en vatten flaska med mej och i går var det VARMT.

Efter 4 mil var vattnet slut och det började bli snurrigt när jag klev av cykeln så jag beslutade mej för att ta kortaste vägen hem, så det blev 7 mil i stället. Ganska ok mil, börjar känna mej stark.

I morgon tänkte jag vara med på ett lokalt tempolopp, jag är inställd på att jag kommer komma sist då det inte är några andra tjejer som kör. Men det spelar ingen roll, jag ska köra bara för att bli tvungen att pressa mej själv till max. Annars ligger jag och spar mej för jag har oftast ingen koll på hur lång sträckan kommer bli.

I går kväll tränade vi paddling, kollade att tekniken satt inför läderloppet som går av stapeln på lördag :).  Och tekniken satt kvar förvånansvärt bra.

Det är skillnad på sjukgymnaster. I fredags var jag till en tjej som var så j-la bra!! Hon tapade båda vaderna och sa att jag ska göra 100 tåhävningar varje dag så kommer mina benproblem försvinna på några veckor 🙂 🙂 !!

”Livet är inte så allvarligt som sinnet vill få oss att tro” (Eckhart Tolle)