I dag var det äntligen dax för träning igen :).  Jag  hade planerat att jag skulle köra en non stop simning i dag men kännde rätt så fort att kroppen inte är riktigt ok än.  Så det blev mest.. hmm.. vad fick jag uträttat för något egentligen?? Ja, det blev nog bara tid i vattnet. Jag satte voltvändningarna ialla fall :).

Jag är lite besviken över att den efterlängtade träningsvärken från ridningen inte har infunnit sej. När jag hoppade av hästen känndes det som att det skulle bli en fin träningsvärk att vakna upp till. Men än så länge har den lyst med sin frånvaro, i morgon kanske den kommer ;).

I morgon – skopremiär!!

”Du kommer inte göra otroliga saker utan en otrolig dröm” (John Eliot)

Tanken är att jag ska blogga om min träning men den här veckan har mister förkylning satt stopp för träningen. Jag har promenerat varje dag men det är allt. Inte så spännande. Jag har fortfarande inte fått testa mina nya löpardojor, men på tisdag är det äntligen dax för skopremiär.

Om G kommer hem innan kvällen blir natt så tänkte jag faktiskt ta och klättra upp på hästen idag, det lär ge grym träningsvärk då jag inte har ridit på 6 månader.

Jag är lite kluven till ridningen faktiskt. Det är sån jäkla bra träning, speciellt för magen men jag tror att det är alla mina timmar i sadeln som har gjort mina fotleder så stela. När man rider trampar man ned hälen och när man simmar gör man tvärt om. Jag har jätte svårt att peka ned tårna när jag simmar, det strider helt emot hur jag vinklar fotleden under ridningen. Om man bara rider någon gång då och då så har det säkert ingen betydelse, men jag har ridit alldeles för mycket under alldeles för många år.

Appropå ridning.. Förra året var första gången Greger missade Kalmar på 15 år (tror det var 15). Detta på grund av att han hade blivit avslängd av hästen (Gregers version). Han blev verkligen inte avslängd av den 27 åriga ponnyn han red på. Han ramlade av för att hästen hoppade det lilla 40 cm hindret som den skulle och kära Greger var inte så följsam och landade inte på hästen utan på marken. Det som var en liten miss i planeringen var att det bara var en vecka innan Kalmar och han sträckte ryggen så pass att han hade känningar en månad efter. Efter den lilla avsittningen har han inte varit så intresserad av att rida ;).

Nu kom han hem, så nu ska jag skynda ut i stallet..

”Alla våra drömmar kan bli verklighet om vi har modet att följa dom”  (Albert Einstein)

Jag trodde att jag var anmäld till trippeln i Tyskland, men igår fick jag ett mail där det stod att det var fullt.. Jävligt märkligt att jag kunde anmäla mej för 3 veckor sedan och dessutom få ett bekräftelsemail att min anmälan är mottagen. När jag mailade tillbaka och frågade hur det kunde vara möjligt att man först är anmäld och sen inte fick jag som svar att det har varit fullt sedan september. Men i september fanns ens inte tävlingen ute officiellt och visst är det seriöst att man fortfarande kan anmäla sej fast det är fullt och att det dessutom tar 3 veckor att klämma ur sej det. Jävla skit tysk som organiserar denna tävling.

I stället fick jag anmäla mej till Schweiz till en dubbel, men det var ju en trippel som var inställd på. Den enda möjlighet att köra en trippel är att åka till Mexico, men det känns inte så intressant att släpa med prinsessan så långt och dessutom inte till Mexico av alla platser på jorden. Vi var där 2010 så jag vet att arrangemanget kring den tävlingen är bristfällig på många vis.

Som tävlingsplanen ser ut nu så blir det Kalmar 18 augusti och Schweiz 8-9 september. Sen blir det några kortare tävlingar innan.

Dagens träning består av att försöka snyta ut allt snor som har invaderat min hjärna ;)..

”Tragedin i livet ligger inte i att inte nå ditt mål. Tragedin ligger i att inte ha något mål att nå” (Benjamin Mays)

Jag valde att inte slå på datorn under påskhelgen. Så nu kommer påskens alla!? (det blev inte så många) tränings pass på en gång.

Jag har varit ute och luftat racern, en helt ok runda förutom förfrysta tår. Jag stod och valde mellan cykelskorna och gympadojor och tog det senare alternativet för att jag inte skulle frysa om fötterna. Men det hjälpte inte, när jag kom hem var det bara 2 grader varmt och i den enorma hastigheten jag kör motsvarar det nog -30 grader i fartvinden ;).

Jag har även varit ute på en löprunda med Pysse. En riktig skitrunda till att börja med. Som vanligt var det jobbigt i början, benet gjorde ont och jag hittade inget flyt. Efter ett tag gav vi oss in i skogen, det fanns ingen stig utan vi hade bara några snitslar att följa. Det var bara sten, stockar och mossa så vi joggade ganska lugnt, men hjälp vad trött jag blev i fötterna. Dom har blivit bortskämda med jämnt och fint underlag, jag måste börja köra mer skogs löpning. Tror att det kommer att göra susen för problem benet. När vi kom ut ur skogen var det en avslutande sträcka på asfalt, jäklar vilket klipp jag hade i benen! Dom var så lätta och snabba, den lugna joggen på knöligt underlag visade sej vara en super uppvärmning. En till fördel med att springa i skogen är att man inte hinner bli uttråkad eftersom man hela tiden måste fokusera på var man sätter fötterna.

Senare samma dag tittade jag på bilder på mej själv som var tagna några veckor efter jag kört Kalmar. Shit vad jag har förfallit!! I ren ångest stack jag ut på en runda på tant cykeln och frågade mej själv: vad fan hände?! Ja, vad hände.. Jag blev gravid och gick upp 30kg, även fast nästan alla extra kilon är borta så är kroppen inte lika fast längre. Jag tränar bara hälften så mycket nu och jag äter mer. Var vegetarian innan jag blev gravid och det mådde min kropp väldigt bra av. Jag har blivit den där sunkiga småbarns morsan i mjukisbyxor som jag lovade mej själv att aldrig bli. Men nu har jag lovat mej själv att den gamla puman 😉 ska komma tillbaka. Grattis Greger.. Å Erika, snart är du inte hetaset snärtan på stan 😉 haha..

I går var jag och införskaffade ett par nya löpardojor som jag med spänning ser framemot att prova. Hade som plan att göra det innan simningen i dag men vaknade upp med en dunder förkylning så dagens pass är tyvärr inställda för min del.

”Ta hand om din kropp. Det är den enda plats du måste leva i”  (Jim Rohn)

Nu så, nu är jag på banan igen. Jag vaknade upp till det medstånd jag hade planerat igår, solen sken och fåglarna kvittrede, YEZ!

Igår var det träningsdate med Emma och Erika :). Vi började med en löprunda. Det var flåsigt och stönigt från alla tre, allmänt tungt helt enkelt, lycka var när Erikas skosnöre gick upp så vi fick stanna medans hon skulle knyta. Det jobbiga släppte efter någon kilometer och övergick till en riktigt skön runda. Det är konstigt att det alltid är den första kilometern som är jobbigast, betyder det att jag håller på att bli gammal, att det behövs en hel kilometer att värma upp kroppen. Fast Erika den lilla snärtan är ju inte gammal..

Efter löpningen var det simning för Emma och mej. Även simningen kändes tung i början, men sen fick jag flow :).  Efter insimmet skulle vi skulle simma 400m x 2, när jag hade simmat den första 400ingen (16) längder tänkte jag att nästa kör jag 30 längder istället. Det visade sej vara ett bra beslut, jag fick feeling :). Jag lyckades stänga av alla tankar och bara känna rytmen och höra andningen. Det blev som meditation, himla skönt att inte tänka alls, att bara vara och följa rytmen. Det bästa av allt var att det inte var jobbigt alls, kändes som att jag skulle kunna hålla på i en evighet. Det var lite beroende framkallande, jag planerar redan att nästa pass ska jag bara nonstop simma inte följa nåt´program.

Den här soliga dagen har jag prommenerat en timme och tänkte nu bege mej ut på en runda med tantcykeln. Vill köra grusvägar och se hur långt våren har kommit :).

”Ditt liv blir inte bättre av en slump, det blir bättre av en förändring” (Jim Rohn)

Min vän Catarina skrev en kommentar:

Jag är inte riktigt där än att våga anmäla mig men jag är en bit på väg.
Har en tendens, att om jag lägger för stor press på mig, så blir jag anti träningen.
Därför har jag bestämt mig för att börja träna ordentligt igen och känna av kroppen längre fram och då anmäla mig.
Vill inte tappa glädjen i att träna, så jag ska ”lura” mig själv lite och träna för att det är kul och inte pressa mig till något som kommer att slå tillbaka. Vill inte ens genomföra drömmen om det inte känns rätt i kroppen på vägen dit.

Det är jätte bra att du är en bit på väg :), men jag tycker att du tänker lite bakvänt. Om ens dröm är att ställa upp i en tävling då är det första steget att anmäla sej, annars kommer man aldrig komma dit. Om man är anmäld så har man påbörjat vägen mot målet, man kan se det som det första delmålet på resan. Det krävs mod att anmäla sej för då blir drömmen verklighet och det kan vara läskigt, men det är ännu mer skrämmande att förneka sej själv genom att inte våga.

Om man skulle bryta benet eller nåt på vägen är det inte värre än att man inte kommer till start. Men då kommer man vara så sjukt taggad så att man anmäler sej till nästa tävling så fort det går.

Jag har anmält mej till tävlingar så många gånger utan ha en aning om hur jag ska fixa det. Många gånger när jag kommer till tävlingen och ser alla som ser så himla flashiga ut med de senaste prylarna har jag frågat mej själv: Vad fan gör jag här?

Men du ska veta att många gånger är alla prylar ett sätt att döva sin egen ”ångest”. Man har saker bara för att man tror att man ska ha det, alla andra har ju det. Men så länge man inte befinner sej på elit nivå är det inte prylarna som avgör. För oss motionärer är en sekund hit eller dit inte så viktig.

Om du skulle komma sist i din första tävling så spelar det ingen roll. Då har du ialla fall gjort det och du vet vad du ska förbättra till nästa gång, det är väldigt ovanligt att vinna första gången man ställer upp 😉

Om det går skit så kommer förmodligen ingen annan deltagare lägga någon värdering i det, man är så fokuserad på sin egen prestation att man är ganska ointresserad av vad de övriga startfältet har pysslat med. De enda som kommer att dömma är dom som står i publiken och är ”världsmästare”, men dom har ens inte kommit till start = looser..

Jag vet inte vilken tävling du har som ditt mål men jag vet många som pratar om att ställa upp i korta klassen i Sala Silverman. Till er vill jag bara säga KÖR! Den är så pass kort att ni alla skulle kunna genomföra den redan i dag, man behöver inte springa maran på 2,30 för att ställa upp. Tänk på hur kort den faktiskt är istället för att måla upp en bild av att den är skit jobbig för det är den inte. Plocka isär sträckorna så är det inte så farligt. 650m kan alla simma, 3 mil kan till och med min farfar cykla, 7 km,  om du inte orkar springa det så kan du ju alltid gå (det är det många som gör).

Förlåt Catarina för att jag hängde ut dej. Men det handlar inte bara om dej, du har MÅNGA medsystrar (det är oftast tjejer) som inte vågar tro på sej själva. Vakna upp och inse hur grymma ni är, att ni kan göra precis allt ni drömmer om. Och kom ihåg: Skit i vad andra tycker! (Om dom inte tycker att ni är bra 😉 ).

”Bara de som riskerar att gå för långt kan komma underfund med hur långt de kan gå”  (T.S Eliot)

I dag känns det som att det är mycket motstånd i min värld, största delen står jag själv för. Men jag har fan ingen lust till någonting i dag.

Det började nog faktiskt redan igår. Emma skulle hoppa simträningen och då jag var inte sen att göra samma sak. Hur det nu kunde bli en giltig anledning för mej att skolka bara för att hon gjorde det. Hmm.. I stället tillbringar jag kvällen med en riktigt bra bok och väldigt mycket mögelost, vilket resulterar i att jag vaknar vid ett tiden på natten av att det känns som att jag ska spy, mår väldigt illa några timmar men lyckas somna om fram emot morgonkvisten (några timmar innan prinsessan vaknar).

Har kännt mej rätt så vissen och omotiverad hela dagen,  när Erika ställer in löpningen så skiter jag i efterföljande simning också. BRA LINA, det är den energin och det drivet som kommer att ta dej till ditt mål. Vem är egentligen en looser? Idag är det jag, jag har följt minsta motståndets lag isället för att göra vad jag ska.

Jag gör ett löjligt försök till att försöka kompensera dom tre missade passen genom att power walka i 30 minuter. Går och är allmänt less och tänker att jag inte orkar blogga, orkar inte slå på datorn. Men då ringer min underbara vän Angelica och säger att hon har läst bloggen och tycker att den är inspirerande. Tack Angelica, detta var precis vad jag behövde höra då jag själv tycker att jag är ganska oinspirerande för tillfället.

Men samtalet för även med sej motstånd och den här gången Angelicas motstånd. Hon är en fantastiskt duktig kiropraktor och jag har frågat om hon vill föreläsa på träningslägret. Nu kan man snacka motstånd! Men Angelica, jag tycker att det är din skyldighet att förmedla vidare den enorma kunskap du sitter på, du skulle vara grym som föreläsare :).

Efter samtalet ägnade jag mej åt stretching, motståndet dyker upp igen fast i en annan form. Hur i fan kan man vara så stel?? Under tiden jag stretchar hör jag även att det är en liten prinsessa som gör motstånd mot Jon Blund, (G´s problem idag inte mitt..)

 Nu är klockan äntligen så pass mycket att man får gå och lägga sej utan att skämmas (klockan är 20.55) och det kommer inte vara minsta lilla motstånd till det alls :). I morgon tänker jag vakna upp till en dag med medstånd ;).

”Om du vill ha något gå och hämta det”

I tisdag simmade jag, det gick sådär. En ganska tråkig och intetsägande uppdatering. Jag skulle kunna skriva insim 10×25, 5×50, serier… osv, med jag tycker själv att det är så jävla ointressant hur många meter någon annan har simmat, eller hur lång vila det var mellan löpintervallerna. Så jag har valt att inte skriva om min träning på det viset.

En bra blogg ska uppdateras ofta, ha många bilder, vara genomtänkt och ha en röd tråd. Den här bloggen lever inte upp till detta alls, I know! Och det kanske den inte behöver göra heller, men jag känner att jag tråkas av att bara skriva om min simträning hela tiden. Så nu tänker jag även börja skriva om mina tankar och ideér också :).

Vad är det som skrämmer så många från att utmana sej själva?
Jag får alldeles för ofta höra folk säga någon gång skulle jag vilja göra en Ironman. När jag då svarar: kör! får jag oftast en kaskad av bortförklaringar som svar.
Det finns inte tid, dom är inte tillräkligt bra, nästa år är förutsättningarna bättre osv.

Tid? Vem fan har tid? Jo, den som tar sej tid, den som stänger av tv´n/datorn och tränar i stället. Om man vill något tillräkligt mycket så ser man till att det finns tid till det. Det gäller att vara lite kreativ och hitta lösningar istället för att styras av latmasken.

Jag är inte tillräkligt bra. Nej, det är inte jag heller och kommer nog aldrig bli, för när blir man tillräkligt bra i sina egna ögon?
Vad gör det om man kommer sist? Man har ialla fall ställt upp och vågat följa sin dröm. Vem är det som är en looser, den som vågar och kommer sist eller den som aldrig kommer till start? För mej är svaret enkelt, den som aldrig kommer till start.

Vad är det som säger att det är bättre förutsättningar nästa år? Man kanske inte ens lever då. Det är den största anledningen till att man aldrig ska skjuta upp att nå sin dröm, för ingen av oss vet om nästa dag kommer.

”Om tjugo år kommer du att vara mer besviken över sakerna som du inte gjorde än över sakerna du gjorde. Så segla ut från den säkra hamnen och följ dina drömmar”

Mitt bästa träningstips är: springa 10×400 meters intervaller. Nej det var ljug, jag jobbar inte på det viset ;). Mitt bästa träningstips är: skaffa en bra träningskompis, gärna en med tävlingsinstinkt och en stor dos humor, sarkasm, ironi och prestige. Det kommer göra att du tar i lite mer än du brukar, att du har jävligt kul och att du blir nedplockad på jorden ;).

I dag har jag sprungit med bästa Erika (det var länge sedan) och min nya simpartner Emma. Det kändes hyfsat i benen, behövde bara stretcha två gånger. I´m back! 🙂 Men det bästa med löpturen var nog att det var roligt att få springa med dessa coola bruttor. Det har varit rätt så trist och ensamt på mina rehab jogg rundor sista tiden.

Jag och Emma fortsatte in i simhallen, båda med träningsvärk efter gårdagens ryggsim. Simningen kändes så där idag, tyckte att det var tungt. Men jag lyckades att kapa en sekund till, det betyder en sekund närmare Erika :).

Simning i morgon igen då med nyrakade ben, det kanske gör att jag kan plocka en sekund till ;).

 Emma, Erika och jag.

” Vissa människor drömmer om framgång, medan andra stiger upp på morgonen och jobbar hårt för det ”

Har precis varit på simträning, fast jag vet inte hur mycket träning det blev. Förkylningen sitter fortfarande i så jag tog det väldigt lugnt, men jag spenderade ialla fall 60 minuter i vattnet och det känns ju bättre än att sitta hemma och glo.

I morgon är det simning och löpning som gäller. Hoppas att kroppen har vaknat på rätt sida då och är frisk och samarbetsvillig :).

” Den som väntar på rätt tillfälle förlorar tid ”. (Giordano Bruno)